Att nästan träffa en idol

Idag var ingen vanlig dag på träningen, idag träffade jag nämligen en hjälte. Nästan i alla fall.

När Florin Raducioiu snyggt placerade in 2-1 för Rumänien bakom en chanslös Thomas Ravelli i det svenska målet under VM-kvartsfinalen 1994, trodde jag och mina två äldre syskon att det svenska VM-äventyret, som trollbundit oss under sommaren, var över. Jag och min bror började gråta, medan vår syster sprang in till Mormor i hennes stuga på landstället utanför Malmköping. Det var ju förlängning och, skadade av vårens ishockeymästerskap, tog vi för givet att det var Sudden Death som gällde. Barn kan vara så dumma. När vi såg att spelarna fortsatte att spela som om allt var som vanligt, började Anders och jag hoppa av glädje och skrek efter Erika att matchen trots allt inte var slut. Hon kom inte tillbaka, utan följde det rafflande slutet på matchen med Mormor via hennes, redan då, omoderna radio. Vi kunde inte bry oss mindre av var vår syster var då, allt fokus låg på TV:n och spelarna som utkämpade tidernas överlägset viktigaste match, enligt vår uppfattning. En stund senare hoppade världens längsta man genom tiderna, enligt vår uppfattning, högt, högt över Rumäniens dvärgmålvakt och nickade in kvitteringen som innebar straffläggningsseger och Sveriges största idrottsögonblick genom tiderna, en uppfattning som många delade och fortfarande delar med mig och min bror.

18 år senare står jag ansikte mot ansikte med mannen som hoppade hela vägen in i mitt sexåriga hjärta, med två fiktiva pistoler som målgest och en frisyr som både jag och min bror hade som modell för våra klippningar. Kennet Andersson.

Vilken skam att jag inte såg att det var han.

Det var på en mörk parkeringsplats utanför Frölunda Campus, som jag och Emil ikväll stod och väntade på att Björkeryd skulle komma tillbaka från P-automaten, som bilen parkerade bredvid oss och mannen i förarsätet klev ut. Jag märkte att Emil inte riktigt fokuserade på min monolog om senaste avsnittet av Gladiatorerna, men antog att det berodde på det usla samtalsämnet. Det gjorde det inte. Emil hade precis sett en äkta bronshjälte kliva ur bilen bredvid och gå förbi oss i riktning mot Parkeringsautomaten. "Var inte det där Kennet Andersson?", avbröt Emil mig. "Va?, Vardå?", svarade jag, som helt glömde bort vad jag hade pratat om. Att syna en legendar gör man ju inte varje dag. Emil förklarade för mig hur situationen låg till och jag blev mer och mer panikslagen över att jag just missat min chans att ta på en av de stora hjältarna från min barndom. När Björkeryd kom tillbaka med sin p-biljett, och vi började gå mot omklädningsrummen, försökte jag förhala det hela genom att hjälpa Tommy, som precis parkerat sin bil, med några slantar till automaten. Tommy trodde nog att det var av omtanke, men mitt enda syfte med denna goda gärning var att kunna närvara när Kennet kom tillbaka till sin bil. Det gjorde han inte. Kön var för lång, jag insåg att jag skulle missa honom och gick efter de andra mot omklädningsrummen. Min chans var borta, och jag hade missat den på grund av Gladiatorerna. Om det finns en Gud så är han bra jävla taskig ibland.

Alla har vi som är tillräckligt gamla för att minnas den oslagbara sommaren 94, minnen som mitt som beskrivs i inledningen. Alla kan vi återskapa den euforiska känsla som väcktes inom oss när Sverige besegrade land efter land mitt i den svenska sommarnatten. Alla förstår vi hur stort det är att få möta en av dessa hjältar en mörk och kall februarikväll på väg till träningen och hur snopet det är att missa denna chans. Alla förstår vi också hur idiotiskt det är att Kennet Andersson är tvungen att betala parkeringsavgift; grabben har fan gett oss ett VM-brons, han kan parkera sin bil var fan han vill! Om det så är över en liten friidrottsknatte som ska på träning i hallen bredvid så är det lugnt. Där Kennet vill parkera, där parkerar han - utan att betala.

Jag hade svårt att koncentrera mig idag på träningen, tankarna var på annat håll. De fanns i en soffa på ett landställe där jag i min barndom lärde mig älska en sport och ett landslag. Och en lång man som fortfarande gillade att leka med pickadoller.

/13