Det är väl alltid så; den lille mannen blir förr eller senare uppköpt av det stora etablissemanget. Den här bloggen kommer i fortsättningen att hittas på ÖIS hemsida, under rubriken "Hedmans blogg #13", vilket jag ser som en ära. Dock missnöjd, såhär i efterhand, att jag sålde mig för ynka noll kronor.
Att läsa om mina tankar på Örgytes hemsida istället för här, där du tidigare har hittat denna unga blogg, ska inte innebära någon större skillnad för dig som läsare. Inläggen kommer inte ändra karaktär och jag kommer inte bli styrd likt en marionettdocka av ledningen för att göra reklam för Örgryte. Oroa dig inte för det. Det är nämligen helt och hållet min åsikt att en sprillans ny Örgryte-halsduk för 150:- är ett kanonpris såhär i vinterkylan. Gå och köp nu!
Skoja bara. Tror att du får den billigare än så.
Så hädanefter är det Örgrytes hemsida som ska stå som startsida när du öppnar datorn, för där hittar du mig. Fler anledningar än så behöver du väl inte?
/13
Här är länken till den nya bloggen och dess första inlägg: http://fotboll.ois.se/9525/Nyhet.aspx
måndag 13 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Förlust i värmen mot Falkenberg
Ny förlust och nya skador i Falkenberg. Dålig utflykt? Nja, här fanns det en del gott att ta med sig hem också, inte minst den sydländska värmen.
Falkenberg skänkte den temperaturskillnad vi hade hoppats på när bussen styrde söderut och parkerade i tropiska -4 istället för det -10 som vi vant oss vid hemma på Öisgården. På bänken kunde man alltså jobba på brännan medan övriga spelare svettades på planen, och rapporter gör gällande att flera åskådare i publiken svimmade av värmeböljan. Nu hoppas man bara att denna värmebölja fortsätter uppåt i landet.
Falkenberg spelade en trevlig fotboll, där fina kombinationer på det svårfångade innermittfältet, varvades med längre diagonala bollar ut på kanterna. De oroade flertalet gånger med spel strax utanför vårt rödblåa straffområde, men utan att komma till särskilt farliga chanser och Peter behövde inte ta ut sig i den Falkenbergska värmen, tack vare uppoffrande försvarsspel blandat med oskärpa i hemmaoffensiven. Det gula spelövertaget fick oss dock att bli nedtryckta så till den milda grad att det var svårt att etablera något längre bollinnehav när vi väl erövrade bollen. Korta, men absolut inte ofarliga, anfall blev melodin i den första halvleken, även om förhoppningen innan matchen var att ha mer bollinnehav än senast mot GAIS. Närmast ett bortamål i den första halvleken var Filip som efter lite turbulens framför målet fick se sin lobb nickas undan på mållinjen, men även undertecknad hade en bra chans att ta ner Bengtssons välriktade inlägg och få till ett avslut, men valde det något okonventionella beslutet att "nicka" bollen löst med kinden istället. Överraskningsmomentet gick dock inte hem och vi förblev mållösa i den första halvleken. Det blev dock inte Falkenberg som gjorde mål efter fint spel på deras högerkant och efter ett förstklassigt avslut från snäv vinkel som förpassades i mål via stolpen. Ett mål som skulle bli matchens enda, vilket vi dock inte visste i halvtid så vi spelade den andra halvleken också i naiv förhoppning om att kunna ändra på resultatet.
I den andra halvleken tilläts vi låna bollen lite längre stunder och inhoppande Jonathan Lindström gjorde sina första minuter för säsongen och var pigg med fina dribblingar och bra rörelse långt fram i banan. Storebror Lindström hade också en av matchens bästa chanser att näta, med en frispark på straffområdesgränsen som dock försvann långt utanför. Närmast kvittering var dock inlånade junioren Daniel (nu hoppas jag verkligen inte att han heter David, i så fall ber jag om ursäkt) som träffade ribban med ett volleyskott efter en hörna. Hade varit en hyfsad debut att näta på det sättet.
"Synd, det är när man vill att något ska hända, och så händer inte det. Det är synd.", som Doktor Alban sa.
Nu blev det inga fler mål, varken framåt eller bakåt utan 0-1-förlusten var rättvis även om vi återigen visade att vi kan stå upp mot lag i högre divisioner. Tråkigt dock att både David Björkeryd och Emil Karlsson tvingades kliva av på grund av skador; Davids en lätt stukad fot som förhoppningsvis inte ska hålla honom borta någon längre stund, och Emil med en befarad bristning i låret, vilket kan vara värre. Vi knäpper alla våra händer ikväll och ber att skadorna ska vara lindriga och att våra lagkamrater står på benen igen snart.
Annat under gårdagen som dock var kul:
- Hannes fick spela mer än fem minuter och gjorde det bra trots det ovana positionen som mittback. Kul.
- Frågesporten i bussen på väg tillbaka till kylan i Göteborg som gick ut på att gissa vilka namn som var namn på Porrstjärnor och vilka som var "My little Pony"-karaktärer. Totalt omöjligt. Leinar och Peter vann. Varför de kan så mycket om porr och ponnys vet jag inte. Vill heller inte veta.
- Konversationen mellan Nacka och Leinar när den sistnämnde kommer på bussen och märker att hans plats är upptagen:
Nacka: "Är det här din plats Leinar?"
Leinar: (tyst, stirrar på Nacka)
Nacka: "Jag kan flytta på mig."
Leinar: (tyst, stirrar på Nacka)
Nacka flyttar sig snabbt till en annan plats. Leinar sätter sig på sin.
Det är aldrig kul att förlora och det är framförallt inte kul att skriva om förluster, men det gör en bara mer beslutsam att inte förlora någon mer match. Nu tycker jag att vi förlorat klart för i år, dags att sätta sig på vinnartåget. Första anhalt: Oddevold nästa vecka. Hoppa på det tåget, för nu åker vi!
/13
Falkenberg skänkte den temperaturskillnad vi hade hoppats på när bussen styrde söderut och parkerade i tropiska -4 istället för det -10 som vi vant oss vid hemma på Öisgården. På bänken kunde man alltså jobba på brännan medan övriga spelare svettades på planen, och rapporter gör gällande att flera åskådare i publiken svimmade av värmeböljan. Nu hoppas man bara att denna värmebölja fortsätter uppåt i landet.
Falkenberg spelade en trevlig fotboll, där fina kombinationer på det svårfångade innermittfältet, varvades med längre diagonala bollar ut på kanterna. De oroade flertalet gånger med spel strax utanför vårt rödblåa straffområde, men utan att komma till särskilt farliga chanser och Peter behövde inte ta ut sig i den Falkenbergska värmen, tack vare uppoffrande försvarsspel blandat med oskärpa i hemmaoffensiven. Det gula spelövertaget fick oss dock att bli nedtryckta så till den milda grad att det var svårt att etablera något längre bollinnehav när vi väl erövrade bollen. Korta, men absolut inte ofarliga, anfall blev melodin i den första halvleken, även om förhoppningen innan matchen var att ha mer bollinnehav än senast mot GAIS. Närmast ett bortamål i den första halvleken var Filip som efter lite turbulens framför målet fick se sin lobb nickas undan på mållinjen, men även undertecknad hade en bra chans att ta ner Bengtssons välriktade inlägg och få till ett avslut, men valde det något okonventionella beslutet att "nicka" bollen löst med kinden istället. Överraskningsmomentet gick dock inte hem och vi förblev mållösa i den första halvleken. Det blev dock inte Falkenberg som gjorde mål efter fint spel på deras högerkant och efter ett förstklassigt avslut från snäv vinkel som förpassades i mål via stolpen. Ett mål som skulle bli matchens enda, vilket vi dock inte visste i halvtid så vi spelade den andra halvleken också i naiv förhoppning om att kunna ändra på resultatet.
I den andra halvleken tilläts vi låna bollen lite längre stunder och inhoppande Jonathan Lindström gjorde sina första minuter för säsongen och var pigg med fina dribblingar och bra rörelse långt fram i banan. Storebror Lindström hade också en av matchens bästa chanser att näta, med en frispark på straffområdesgränsen som dock försvann långt utanför. Närmast kvittering var dock inlånade junioren Daniel (nu hoppas jag verkligen inte att han heter David, i så fall ber jag om ursäkt) som träffade ribban med ett volleyskott efter en hörna. Hade varit en hyfsad debut att näta på det sättet.
"Synd, det är när man vill att något ska hända, och så händer inte det. Det är synd.", som Doktor Alban sa.
Nu blev det inga fler mål, varken framåt eller bakåt utan 0-1-förlusten var rättvis även om vi återigen visade att vi kan stå upp mot lag i högre divisioner. Tråkigt dock att både David Björkeryd och Emil Karlsson tvingades kliva av på grund av skador; Davids en lätt stukad fot som förhoppningsvis inte ska hålla honom borta någon längre stund, och Emil med en befarad bristning i låret, vilket kan vara värre. Vi knäpper alla våra händer ikväll och ber att skadorna ska vara lindriga och att våra lagkamrater står på benen igen snart.
Annat under gårdagen som dock var kul:
- Hannes fick spela mer än fem minuter och gjorde det bra trots det ovana positionen som mittback. Kul.
- Frågesporten i bussen på väg tillbaka till kylan i Göteborg som gick ut på att gissa vilka namn som var namn på Porrstjärnor och vilka som var "My little Pony"-karaktärer. Totalt omöjligt. Leinar och Peter vann. Varför de kan så mycket om porr och ponnys vet jag inte. Vill heller inte veta.
- Konversationen mellan Nacka och Leinar när den sistnämnde kommer på bussen och märker att hans plats är upptagen:
Nacka: "Är det här din plats Leinar?"
Leinar: (tyst, stirrar på Nacka)
Nacka: "Jag kan flytta på mig."
Leinar: (tyst, stirrar på Nacka)
Nacka flyttar sig snabbt till en annan plats. Leinar sätter sig på sin.
Det är aldrig kul att förlora och det är framförallt inte kul att skriva om förluster, men det gör en bara mer beslutsam att inte förlora någon mer match. Nu tycker jag att vi förlorat klart för i år, dags att sätta sig på vinnartåget. Första anhalt: Oddevold nästa vecka. Hoppa på det tåget, för nu åker vi!
/13
fredag 10 februari 2012
Inför Falkenberg - ÖIS
Efter den mentala urladdningen mot lokalkonkurrenten GAIS inför pompa och ståt på Vallhalla, är det så dags för nästa träningsmatch, denna gång mot Superettanlaget Falkenbergs FF. Nu ska denna pompa och ståt förpassas ner till planen för oss i rödblått också. Om det blir pompa och ståt på läktaren? För mig är svaret givet; jag vet inte.
För en Stockholmare som jag, som dessutom inte har fått äran att spela i någon av landets högsta divisioner förknippas Falkenberg med en överhypad film (Farväl Falkenberg), ett Offsidereportage om och av Halmstadlegendaren Per "Texas" Johansson från i höstas och att staden, enligt min halvhjärtade undersökning på nätet, saknar en stadsslogan. Det ska därför bli intressant att se om morgondagens motståndare kan skänka nya perspektiv till staden och laget.
Under veckan som varit har vi fortsatt nöta försvarsspel (vi kommer inte släppa in en balja under säsongen), fortsatt frysa ansiktena av oss och fortsatt plåga oss igenom onsdagens fyspass. Men vi har även haft besök från landslaget, vilket fick oss att prestera hundra snäpp över vår egentliga förmåga och just nu är det inte fråga om det blir någon rödblå spelare i sommarens EM-trupp, utan hur många. Representanten från landslaget hette förresten Marcus och har spelat i Örgryte förut. Ska kolla upp vem det var mer exakt, svårt att hålla koll på alla gamla spelare i klubben...
Nu har klockan blivit mycket, match imorn och innan den gemensamma frukosten på Öisgården behöver jag min skönhetssömn.
Våra förberedelser för den annalkande bergsbestigningen fortsätter och imorn hoppas vi kunna packa ned både "bollinnehav" och "vinnarkultur" i ryggsäcken; två viktiga komponenter i packningslistan som är livsviktiga när berget tornar upp sig framför oss. Farväl Göteborg, nu väntar Falkenberg - "Staden utan slogan".
/13
För en Stockholmare som jag, som dessutom inte har fått äran att spela i någon av landets högsta divisioner förknippas Falkenberg med en överhypad film (Farväl Falkenberg), ett Offsidereportage om och av Halmstadlegendaren Per "Texas" Johansson från i höstas och att staden, enligt min halvhjärtade undersökning på nätet, saknar en stadsslogan. Det ska därför bli intressant att se om morgondagens motståndare kan skänka nya perspektiv till staden och laget.
Under veckan som varit har vi fortsatt nöta försvarsspel (vi kommer inte släppa in en balja under säsongen), fortsatt frysa ansiktena av oss och fortsatt plåga oss igenom onsdagens fyspass. Men vi har även haft besök från landslaget, vilket fick oss att prestera hundra snäpp över vår egentliga förmåga och just nu är det inte fråga om det blir någon rödblå spelare i sommarens EM-trupp, utan hur många. Representanten från landslaget hette förresten Marcus och har spelat i Örgryte förut. Ska kolla upp vem det var mer exakt, svårt att hålla koll på alla gamla spelare i klubben...
Nu har klockan blivit mycket, match imorn och innan den gemensamma frukosten på Öisgården behöver jag min skönhetssömn.
Våra förberedelser för den annalkande bergsbestigningen fortsätter och imorn hoppas vi kunna packa ned både "bollinnehav" och "vinnarkultur" i ryggsäcken; två viktiga komponenter i packningslistan som är livsviktiga när berget tornar upp sig framför oss. Farväl Göteborg, nu väntar Falkenberg - "Staden utan slogan".
/13
onsdag 8 februari 2012
Att nästan träffa en idol
Idag var ingen vanlig dag på träningen, idag träffade jag nämligen en hjälte. Nästan i alla fall.
När Florin Raducioiu snyggt placerade in 2-1 för Rumänien bakom en chanslös Thomas Ravelli i det svenska målet under VM-kvartsfinalen 1994, trodde jag och mina två äldre syskon att det svenska VM-äventyret, som trollbundit oss under sommaren, var över. Jag och min bror började gråta, medan vår syster sprang in till Mormor i hennes stuga på landstället utanför Malmköping. Det var ju förlängning och, skadade av vårens ishockeymästerskap, tog vi för givet att det var Sudden Death som gällde. Barn kan vara så dumma. När vi såg att spelarna fortsatte att spela som om allt var som vanligt, började Anders och jag hoppa av glädje och skrek efter Erika att matchen trots allt inte var slut. Hon kom inte tillbaka, utan följde det rafflande slutet på matchen med Mormor via hennes, redan då, omoderna radio. Vi kunde inte bry oss mindre av var vår syster var då, allt fokus låg på TV:n och spelarna som utkämpade tidernas överlägset viktigaste match, enligt vår uppfattning. En stund senare hoppade världens längsta man genom tiderna, enligt vår uppfattning, högt, högt över Rumäniens dvärgmålvakt och nickade in kvitteringen som innebar straffläggningsseger och Sveriges största idrottsögonblick genom tiderna, en uppfattning som många delade och fortfarande delar med mig och min bror.
18 år senare står jag ansikte mot ansikte med mannen som hoppade hela vägen in i mitt sexåriga hjärta, med två fiktiva pistoler som målgest och en frisyr som både jag och min bror hade som modell för våra klippningar. Kennet Andersson.
När Florin Raducioiu snyggt placerade in 2-1 för Rumänien bakom en chanslös Thomas Ravelli i det svenska målet under VM-kvartsfinalen 1994, trodde jag och mina två äldre syskon att det svenska VM-äventyret, som trollbundit oss under sommaren, var över. Jag och min bror började gråta, medan vår syster sprang in till Mormor i hennes stuga på landstället utanför Malmköping. Det var ju förlängning och, skadade av vårens ishockeymästerskap, tog vi för givet att det var Sudden Death som gällde. Barn kan vara så dumma. När vi såg att spelarna fortsatte att spela som om allt var som vanligt, började Anders och jag hoppa av glädje och skrek efter Erika att matchen trots allt inte var slut. Hon kom inte tillbaka, utan följde det rafflande slutet på matchen med Mormor via hennes, redan då, omoderna radio. Vi kunde inte bry oss mindre av var vår syster var då, allt fokus låg på TV:n och spelarna som utkämpade tidernas överlägset viktigaste match, enligt vår uppfattning. En stund senare hoppade världens längsta man genom tiderna, enligt vår uppfattning, högt, högt över Rumäniens dvärgmålvakt och nickade in kvitteringen som innebar straffläggningsseger och Sveriges största idrottsögonblick genom tiderna, en uppfattning som många delade och fortfarande delar med mig och min bror.
18 år senare står jag ansikte mot ansikte med mannen som hoppade hela vägen in i mitt sexåriga hjärta, med två fiktiva pistoler som målgest och en frisyr som både jag och min bror hade som modell för våra klippningar. Kennet Andersson.
Vilken skam att jag inte såg att det var han.
Det var på en mörk parkeringsplats utanför Frölunda Campus, som jag och Emil ikväll stod och väntade på att Björkeryd skulle komma tillbaka från P-automaten, som bilen parkerade bredvid oss och mannen i förarsätet klev ut. Jag märkte att Emil inte riktigt fokuserade på min monolog om senaste avsnittet av Gladiatorerna, men antog att det berodde på det usla samtalsämnet. Det gjorde det inte. Emil hade precis sett en äkta bronshjälte kliva ur bilen bredvid och gå förbi oss i riktning mot Parkeringsautomaten. "Var inte det där Kennet Andersson?", avbröt Emil mig. "Va?, Vardå?", svarade jag, som helt glömde bort vad jag hade pratat om. Att syna en legendar gör man ju inte varje dag. Emil förklarade för mig hur situationen låg till och jag blev mer och mer panikslagen över att jag just missat min chans att ta på en av de stora hjältarna från min barndom. När Björkeryd kom tillbaka med sin p-biljett, och vi började gå mot omklädningsrummen, försökte jag förhala det hela genom att hjälpa Tommy, som precis parkerat sin bil, med några slantar till automaten. Tommy trodde nog att det var av omtanke, men mitt enda syfte med denna goda gärning var att kunna närvara när Kennet kom tillbaka till sin bil. Det gjorde han inte. Kön var för lång, jag insåg att jag skulle missa honom och gick efter de andra mot omklädningsrummen. Min chans var borta, och jag hade missat den på grund av Gladiatorerna. Om det finns en Gud så är han bra jävla taskig ibland.
Alla har vi som är tillräckligt gamla för att minnas den oslagbara sommaren 94, minnen som mitt som beskrivs i inledningen. Alla kan vi återskapa den euforiska känsla som väcktes inom oss när Sverige besegrade land efter land mitt i den svenska sommarnatten. Alla förstår vi hur stort det är att få möta en av dessa hjältar en mörk och kall februarikväll på väg till träningen och hur snopet det är att missa denna chans. Alla förstår vi också hur idiotiskt det är att Kennet Andersson är tvungen att betala parkeringsavgift; grabben har fan gett oss ett VM-brons, han kan parkera sin bil var fan han vill! Om det så är över en liten friidrottsknatte som ska på träning i hallen bredvid så är det lugnt. Där Kennet vill parkera, där parkerar han - utan att betala.
Jag hade svårt att koncentrera mig idag på träningen, tankarna var på annat håll. De fanns i en soffa på ett landställe där jag i min barndom lärde mig älska en sport och ett landslag. Och en lång man som fortfarande gillade att leka med pickadoller.
/13
tisdag 7 februari 2012
Försäsong ett minne blott?
Styrka, snabbhet, balans och smidighet är alla egenskaper som vi i Örgryte, likt alla andra lag, sliter med att förbättra under försäsongen, med hjälp av tunga vikter, flämtande andetag och sega ben. Nu kan dessa hårda fyspass vara ett minne blott. Allt tack vare en liten kille och hans armband.
Den lilla killen jag pratar om är ingen mindre än vår kära Jacob Lindström, som inte bara är en gudabenådad fotbollsspelare, utan även en entreprenör med framtid inom företagsvärlden. Det är nämligen Jacob som har införlivat detta, till synes, magiska lilla armband som alltså ska hjälpa oss att maximera våra fysiska egenskaper. Under de senaste veckorna har Jacob försökt kränga på oss dessa band, vilket vi i laget har mött med stor skepsis. De flesta av oss skulle vilja se några fler tillförlitliga studier som kan påvisa bandens fantastiska egenskaper innan vi öppnar plånboken, medan andra mer blåögda och godtrogna spelare, som Jocke Hall och Fredrik litar blint på dess förmåga och gladeligen pungar ut det som lillebror Lindström kräver i ersättning. Oavsett huruvida man tror på bandens förträfflighet eller ej, ser vi alla med spänd förväntan på hur försökskaninerna lyckas i sin träning. Jag menar, tänk om det faktiskt fungerar; hur revolutionerande blir inte försäsongsträningen då?! Aldrig mer några tunga vikter i gymmet eller långa intervaller på en isig plan, aldrig mer träningsvärk som får en att undvika trappor eller intervaller i trappor som inte kan få en att undvika träningsvärk. Fungerar detta har Jacob antagligen nobelpriset i säker hand. I alla kategorier.
Under veckorna som kommer ska jag hålla ögon och öron öppna för att kunna snappa upp hur de lyckliga ägarna till dessa band presterar under träningarna, för att kunna tyda huruvida detta lilla projekt är framtidens styrketräning eller om det endast är bluff och båg. Spännande veckor att vänta alltså.
På onsdag väntar det sista fyspasset i Frölunda Campus - ett pass som antas bli tuffare än någonsin. Det vore bra om banden har övertygat innan dess så att vi slipper det träningstillfället och bara trär på oss Jacobs fysersättare istället. Så ikväll håller vi tummarna för Jocke och Fredrik. Framtiden väntar runt hörnet, kanske till och med runt handen.
/13
Den lilla killen jag pratar om är ingen mindre än vår kära Jacob Lindström, som inte bara är en gudabenådad fotbollsspelare, utan även en entreprenör med framtid inom företagsvärlden. Det är nämligen Jacob som har införlivat detta, till synes, magiska lilla armband som alltså ska hjälpa oss att maximera våra fysiska egenskaper. Under de senaste veckorna har Jacob försökt kränga på oss dessa band, vilket vi i laget har mött med stor skepsis. De flesta av oss skulle vilja se några fler tillförlitliga studier som kan påvisa bandens fantastiska egenskaper innan vi öppnar plånboken, medan andra mer blåögda och godtrogna spelare, som Jocke Hall och Fredrik litar blint på dess förmåga och gladeligen pungar ut det som lillebror Lindström kräver i ersättning. Oavsett huruvida man tror på bandens förträfflighet eller ej, ser vi alla med spänd förväntan på hur försökskaninerna lyckas i sin träning. Jag menar, tänk om det faktiskt fungerar; hur revolutionerande blir inte försäsongsträningen då?! Aldrig mer några tunga vikter i gymmet eller långa intervaller på en isig plan, aldrig mer träningsvärk som får en att undvika trappor eller intervaller i trappor som inte kan få en att undvika träningsvärk. Fungerar detta har Jacob antagligen nobelpriset i säker hand. I alla kategorier.
Under veckorna som kommer ska jag hålla ögon och öron öppna för att kunna snappa upp hur de lyckliga ägarna till dessa band presterar under träningarna, för att kunna tyda huruvida detta lilla projekt är framtidens styrketräning eller om det endast är bluff och båg. Spännande veckor att vänta alltså.
På onsdag väntar det sista fyspasset i Frölunda Campus - ett pass som antas bli tuffare än någonsin. Det vore bra om banden har övertygat innan dess så att vi slipper det träningstillfället och bara trär på oss Jacobs fysersättare istället. Så ikväll håller vi tummarna för Jocke och Fredrik. Framtiden väntar runt hörnet, kanske till och med runt handen.
/13
söndag 5 februari 2012
Att packa inför bergsbestigning
När division 1 södra inleds hemma mot Skövde den 16 april står vi vid foten på ett berg. Ett berg som ska bestigas och där Superettan väntar på toppen. Innan dess måste vi dock packa vår väska, och det började vi med igår.
Derbyt mot GAIS på ett svinkallt Vallhalla, med en värmande storpublik blev den värdemätaren som vi hade hoppats på. Ett allsvenskt motstånd som ställde upp med ett starkt lag skulle verkligen visa på om vi packat vår väska till säsongens kommande bergsbestigning på ett lyckat sätt så här långt på försäsongen. Efter 90 minuters hårt jobb, där försvarsspelet stod i fokus kan vi nog konstatera att vi börjat packa vår väska rätt bra. Nödvändiga saker ligger längst ner i ryggsäcken, men än finns det mycket kvar att lägga i. Men när vi stegar in på Gamla Ullevi den där aprilmåndagen mot Skövde ska vi ha packat klart, för då börjar vår långa resa uppför berget som ska ta oss till Superettan.
Det hetaste samtalsämnet inför gårdagens match var det sibiriska klimat som greppat om Göteborg den senaste veckan och som under matchen fick David Björkeryds hår att frysa till is. Det var nog klart värre att stå på läktaren än att springa runt på planen, även om ni på ståplats i alla fall kunde värma er med en bengal eller två. Såna fick vi på planen inte ha.
Även om vi inte lyckades hedra den sjungande ÖIS-klacken med en seger, stod vi för en bra insats. Särskilt försvarsmässigt, där GAIS hade svårt att forcera vårt fort och där innermittfältet sprang som kenyaner för att hålla kolla på motståndets spelskickliga mittfält. Mest av alla sprang nog Jacob Lindström -planens gigant i mina ögon- som inledde matchen med att pungsparka Wanderson och fortsatte resten av matchen att springa, kapa, vinna boll, skälla och vara kreativ med boll. Fantastiskt att se. Att försvarsspelet fungerade var såklart glädjande, eftersom det har präglat våra träningar såhär långt in på säsongen.
Offensivt har vi mer att jobba med, även om vi inte var ofarliga. Farligast var Emil som var ytterst nära att ge oss ledningen med en ribbträff efter en soloprestation. Vårt fokus på försvarsspelet gjorde också att vi inte hade den önskvärda kraften kvar i anfallsspelet, men att vi inte gjorde en hundraprocentig anfallsinsats må så vara den här gången. Det kommer att komma om vi fortsätter jobba hårt och förhoppningsvis kommer vi inte behöva vara utan boll så länge i kommande matcher, då vi förväntas vara det spelförande laget.
I helhet ska vi vara nöjda med vår insats, även om det hade varit skönt att kunna stoltsera med en seger i första matchen, särskilt när motståndet var GAIS. Vi har verkligen börjat packa bra, men som sagt, det är mycket mer som ska packas och det börjar vi med redan på måndag på träningen. Vi har ju ett berg att bestiga.
/13
Derbyt mot GAIS på ett svinkallt Vallhalla, med en värmande storpublik blev den värdemätaren som vi hade hoppats på. Ett allsvenskt motstånd som ställde upp med ett starkt lag skulle verkligen visa på om vi packat vår väska till säsongens kommande bergsbestigning på ett lyckat sätt så här långt på försäsongen. Efter 90 minuters hårt jobb, där försvarsspelet stod i fokus kan vi nog konstatera att vi börjat packa vår väska rätt bra. Nödvändiga saker ligger längst ner i ryggsäcken, men än finns det mycket kvar att lägga i. Men när vi stegar in på Gamla Ullevi den där aprilmåndagen mot Skövde ska vi ha packat klart, för då börjar vår långa resa uppför berget som ska ta oss till Superettan.
Det hetaste samtalsämnet inför gårdagens match var det sibiriska klimat som greppat om Göteborg den senaste veckan och som under matchen fick David Björkeryds hår att frysa till is. Det var nog klart värre att stå på läktaren än att springa runt på planen, även om ni på ståplats i alla fall kunde värma er med en bengal eller två. Såna fick vi på planen inte ha.
Även om vi inte lyckades hedra den sjungande ÖIS-klacken med en seger, stod vi för en bra insats. Särskilt försvarsmässigt, där GAIS hade svårt att forcera vårt fort och där innermittfältet sprang som kenyaner för att hålla kolla på motståndets spelskickliga mittfält. Mest av alla sprang nog Jacob Lindström -planens gigant i mina ögon- som inledde matchen med att pungsparka Wanderson och fortsatte resten av matchen att springa, kapa, vinna boll, skälla och vara kreativ med boll. Fantastiskt att se. Att försvarsspelet fungerade var såklart glädjande, eftersom det har präglat våra träningar såhär långt in på säsongen.
Offensivt har vi mer att jobba med, även om vi inte var ofarliga. Farligast var Emil som var ytterst nära att ge oss ledningen med en ribbträff efter en soloprestation. Vårt fokus på försvarsspelet gjorde också att vi inte hade den önskvärda kraften kvar i anfallsspelet, men att vi inte gjorde en hundraprocentig anfallsinsats må så vara den här gången. Det kommer att komma om vi fortsätter jobba hårt och förhoppningsvis kommer vi inte behöva vara utan boll så länge i kommande matcher, då vi förväntas vara det spelförande laget.
I helhet ska vi vara nöjda med vår insats, även om det hade varit skönt att kunna stoltsera med en seger i första matchen, särskilt när motståndet var GAIS. Vi har verkligen börjat packa bra, men som sagt, det är mycket mer som ska packas och det börjar vi med redan på måndag på träningen. Vi har ju ett berg att bestiga.
/13
torsdag 2 februari 2012
Månadsgala i omklädningsrummet
ÖIS omklädningsrum 2 februari 2012, klockan 16.25.
Prytz ställer sig framme vid tavlan i omklädningsrummet - det blir tyst. Det går att ta på stämningen i rummet, förväntan glimrar i allas ögon, men även ett uns av avund kan tydas där. Nacka stegar fram, med ett stolt flin i ansiktet. Han drar ut på sin tid i strålkastarljuset, för det här är inte hans stund egentligen. I omklädningsrummet sitter en spelare med lite rakare rygg, med lite mer förväntan i ögonen. Resten av spelarna sneglar mot hans plats, drömmer om att få allas blickar riktade mot sig om en månad. Nacka fingrar på något bakom sin rygg, de som sitter närmast sin assisterande tränare sträcker på ryggarna för att få en skymt av det åtråvärda där bakom. De behöver inte göra det länge, för Nacka har dragit ut på det länge nog, han tar fram det han har hållit dolt bakom sin rygg; priset till månadens Nackatrofévinnare kan beskådas inför stora ögon och hållna andetag. En 33 cl-flaska Champis! Grattis David Leinar!
För den som inte noterat det ännu, så har denna blogg inte överöst sina läsare med bilder, något som det förhoppningsvis blir ändring på. Idag hade jag långtgående planer på att detta inlägg skulle innehålla bloggens första bild. En bild på den lista över samtliga spelares poäng i Nackatrofén som satt uppe på anslagstavlan innan träningen. Innan träningen var det ja. Efter träningen, när jag med kameran i högsta hugg gick till anslagstavlan var listan borta. Ack, denna besvikelse! Och bloggens första bild får vänta på sig ett litet tag till.
För övrigt går taggningen inför lördagens derby i helt rätt riktning. Vi har fått förbud mot att:
- Bära gröna eller svarta kläder. Och framförallt inte grönsvarta.
- Köpa makrill i Fiskekyrka om de inte ämnas skändas.
- Uttala ord som börjar på "G", vilket är oerhört svårt, men nödvändigt eftersom lördagens motståndare har samma begynnelsebokstav.
- Titta på GAIS-märket när vi åker förbi Gamla Ullevi.
Hårda, men nödvändiga krav för att få in rätt stämning till på lördag. Nu ska jag måla om vardagsrummet rödblått och titta på gamla videoupptagningar när ÖIS slagit GAIS. Hörs imorn.
/13
Prytz ställer sig framme vid tavlan i omklädningsrummet - det blir tyst. Det går att ta på stämningen i rummet, förväntan glimrar i allas ögon, men även ett uns av avund kan tydas där. Nacka stegar fram, med ett stolt flin i ansiktet. Han drar ut på sin tid i strålkastarljuset, för det här är inte hans stund egentligen. I omklädningsrummet sitter en spelare med lite rakare rygg, med lite mer förväntan i ögonen. Resten av spelarna sneglar mot hans plats, drömmer om att få allas blickar riktade mot sig om en månad. Nacka fingrar på något bakom sin rygg, de som sitter närmast sin assisterande tränare sträcker på ryggarna för att få en skymt av det åtråvärda där bakom. De behöver inte göra det länge, för Nacka har dragit ut på det länge nog, han tar fram det han har hållit dolt bakom sin rygg; priset till månadens Nackatrofévinnare kan beskådas inför stora ögon och hållna andetag. En 33 cl-flaska Champis! Grattis David Leinar!
För den som inte noterat det ännu, så har denna blogg inte överöst sina läsare med bilder, något som det förhoppningsvis blir ändring på. Idag hade jag långtgående planer på att detta inlägg skulle innehålla bloggens första bild. En bild på den lista över samtliga spelares poäng i Nackatrofén som satt uppe på anslagstavlan innan träningen. Innan träningen var det ja. Efter träningen, när jag med kameran i högsta hugg gick till anslagstavlan var listan borta. Ack, denna besvikelse! Och bloggens första bild får vänta på sig ett litet tag till.
För övrigt går taggningen inför lördagens derby i helt rätt riktning. Vi har fått förbud mot att:
- Bära gröna eller svarta kläder. Och framförallt inte grönsvarta.
- Köpa makrill i Fiskekyrka om de inte ämnas skändas.
- Uttala ord som börjar på "G", vilket är oerhört svårt, men nödvändigt eftersom lördagens motståndare har samma begynnelsebokstav.
- Titta på GAIS-märket när vi åker förbi Gamla Ullevi.
Hårda, men nödvändiga krav för att få in rätt stämning till på lördag. Nu ska jag måla om vardagsrummet rödblått och titta på gamla videoupptagningar när ÖIS slagit GAIS. Hörs imorn.
/13
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)