När spelarna i Örgryte IS somnar ikväll under januaris sista skälvande timmar, kommer en av dem göra det lite gladare än övriga i truppen. Han heter David Leinar och är årets första månadsvinnare i Nackatrofén. Sov gott inatt David, imorn är det en ny månad; underbart är kort.
Vintern hade dagen till ära flyttat fram sina styrkor och hade, med sin bitande kyla, Öisgården i ett kallt järngrepp då träningen skulle börja. Tår som frös, andedräkt som formade dimmoln över våra huvuden och en nyspolad plan som hade passat vilket bandylag som helst. När vi gick av planen efter nittio minuters träning var det is i våra vattenflaskor, men Leinar hade fortfarande bara ben under sina shorts. Vissa principer ruckar man inte på.
Inför den avgörande Nackatrofédeltävlingen, fick spelartruppen veta att det skulle stå mellan två, icke-offentliggjorda tävlande, som inför dagens matchspel skrapat ihop 25 poäng var under månaden. Man kunde ta på förväntningarna redan i omklädningsrummet. Tänk om man var en av de två som hade chansen till den åtråvärda månadstiteln?! Matchen i sig varade bara i tio minuter och handlade mest om att hålla sig på benen och undvika de hala fläckarna som spridit sig över planen. En tillknäppt historia med få målchanser där Emils mål, efter Jocke Halls eminenta förarbete, blev matchavgörande och alltså gav Leinar trofén. I det förlorande laget hade Hannes extra anledning att hänga läpp i och med att han var den andra med 25 poäng inför matchen, och en andraplats är inget vi gläds åt i detta lag. Leinar vann, resten förlorade. Kul tävling.
Prisceremonin förpassas till morgondagens träning, där Nacka har utlovat en förstklassig gala med det hemliga och hypade priset till månadens Nackavinnare som kronan på verket. Morgondagens gala är dock en av få galor som inte TV-sänds i år, rättigheterna var för dyra. Endast bjudna gäster är välkomna, och vi hoppas att celebriteter som Zlatan, Obama, Kungen och Rolf-Göran Bengtsson håller sina ord och kommer som lovat, det ger liksom galan och dess pris en större dignitet.
Att just David Leinar vann denna månad var inte särskilt förvånande. Hans förakt mot kylan som visats genom att spela utan underställ har gjort Motala-expressen lättare än alla andra tungt lastade lok, vilket han har utnyttjat väl. När våren kommer smygande och vi andra slutar bära så många vagnar, kommer vi tuffa förbi honom. Njut medan du kan.
Imorn börjar en ny månad, en kort sådan, och kampen om nästa trofé kan ta sin början. Då står alla på noll igen. Men inatt kan en sova med ett leende på läpparna. Han heter David. Grattis!
tisdag 31 januari 2012
måndag 30 januari 2012
GAIS-veckan inledd
Första träningsmatchen brukar varje år handla om felpass, vilsna spelare, minusgrader och närmast sörjande i publiken. Brukar. Nu är det lokalderby mot allsvenska GAIS inför en förväntad storpublik med mycket känslor. Felpassen, de vilsna spelarna och minusgraderna får du på köpet...
För mig som nyinflyttad har början av säsongen handlat mycket om att väcka en stark klubbkänsla för Örgryte, vilket såklart har fått mig att ta avstånd från de klubbar som är lagets lokalkonkurrenter. Och även om lördagens makrillar till motståndare inte kommer vara en konkurrent under kommande seriespel, är det en klubb som alltid kommer vara en rival och väcka känslor hos såväl spelare som hos supportrar. Matchen är alltså mer än bara en träningsmatch, mer än bara en värdemätare för att se var vi står. Mer än bara en fotbollsmatch mellan två fotbollslag.
GAIS, som har kommit längre in i säsongen och redan börjat sina träningsmatcher är på pappret favoriter på lördag, men den glädje och den förväntan som finns hos oss rödblåa kommer förhoppningsvis att kompensera detta och göra det till en härlig kamp på Vallhallas konstgräs. Mer om uppladdningen till den matchen kommer såklart under veckan, håll till godo så länge.
Innan matchen på lördag har vi ju som bekant en annan vinst att kämpa om; månadstiteln i Nackatrofén. Idag delades nya poäng ut i månadens näst sista träning, dock inte via det sedvanliga matchspelet utan genom ett "riktningsbestämt possessionspel" (latinskt ord för passninsgövning som används i laget eftersom vi har många som växte upp i det antika Grekland). Rakt igenom dålig idé av Nacka eftersom jag var med i det förlorande laget och om jag hade någon chans på månadstrofén innan dagens tävling så försvann den definitivt i och med denna förlust. Trist.
Annars hade vi dagens...
...fysträning: "Idag är det mer rörelseträning och ingen fys med vikter". TACK för det citatet fystränare Erik!
...Jonathan Lindström: Walter Thomas Jr. I Lindströms frånvaro var det Walter som tog de två fegpoängen i Nackatrofén.
...otacksammaste uppgift: Philip Hollender, som fick agera högerytter på den ishala högerkanten under pressövningen, som dock hade glömt skridskorna. Ett ord på tretton bokstäver och det är inte Systembolaget: F-ö-r-h-å-l-l-s-a-m-h-e-t.
Imorn får vi veta vem som tar hem säsongens första månadstrofé och tycker jag att spelaren i fråga är en välförtjänt vinnare, publiceras detta såklart på bloggen. Annars vete tusan. Nu är det dags för en nattmacka. Med makrill på.
/13
För mig som nyinflyttad har början av säsongen handlat mycket om att väcka en stark klubbkänsla för Örgryte, vilket såklart har fått mig att ta avstånd från de klubbar som är lagets lokalkonkurrenter. Och även om lördagens makrillar till motståndare inte kommer vara en konkurrent under kommande seriespel, är det en klubb som alltid kommer vara en rival och väcka känslor hos såväl spelare som hos supportrar. Matchen är alltså mer än bara en träningsmatch, mer än bara en värdemätare för att se var vi står. Mer än bara en fotbollsmatch mellan två fotbollslag.
GAIS, som har kommit längre in i säsongen och redan börjat sina träningsmatcher är på pappret favoriter på lördag, men den glädje och den förväntan som finns hos oss rödblåa kommer förhoppningsvis att kompensera detta och göra det till en härlig kamp på Vallhallas konstgräs. Mer om uppladdningen till den matchen kommer såklart under veckan, håll till godo så länge.
Innan matchen på lördag har vi ju som bekant en annan vinst att kämpa om; månadstiteln i Nackatrofén. Idag delades nya poäng ut i månadens näst sista träning, dock inte via det sedvanliga matchspelet utan genom ett "riktningsbestämt possessionspel" (latinskt ord för passninsgövning som används i laget eftersom vi har många som växte upp i det antika Grekland). Rakt igenom dålig idé av Nacka eftersom jag var med i det förlorande laget och om jag hade någon chans på månadstrofén innan dagens tävling så försvann den definitivt i och med denna förlust. Trist.
Annars hade vi dagens...
...fysträning: "Idag är det mer rörelseträning och ingen fys med vikter". TACK för det citatet fystränare Erik!
...Jonathan Lindström: Walter Thomas Jr. I Lindströms frånvaro var det Walter som tog de två fegpoängen i Nackatrofén.
...otacksammaste uppgift: Philip Hollender, som fick agera högerytter på den ishala högerkanten under pressövningen, som dock hade glömt skridskorna. Ett ord på tretton bokstäver och det är inte Systembolaget: F-ö-r-h-å-l-l-s-a-m-h-e-t.
Imorn får vi veta vem som tar hem säsongens första månadstrofé och tycker jag att spelaren i fråga är en välförtjänt vinnare, publiceras detta såklart på bloggen. Annars vete tusan. Nu är det dags för en nattmacka. Med makrill på.
/13
söndag 29 januari 2012
Nya skor och Pommac i veckan som varit
Veckan före veckan före ska summeras, där före handlar om Matchen med stort M; försäsongspremiär och lokalderby. Men det tar vi nästa vecka, nu ska det handla om skoprovning, Nackatroféer och födelsedagsfirande.
Vi börjar med troféerna. Eller trofén räcker gott och väl, men inte vilken gammal dammig trofé som helst utan nu snackar vi troféernas trofé; Nackatrofén. Den delas ut varje månad till den spelare i laget som har skrapat ihop flest individuella poäng under matchspelet under månaden som gått - ett åtråvärt pris som skapar starka känslor hos spelartruppen. Assisterande tränare Jonas "Nacka" Karlén är inte bara far till turneringen som bär hans namn, han agerar även domare - en otacksam uppgift när förlorarna börjar hopa sig kring honom efter det avslutande träningspasset. Ju äldre förlorare desto sämre förlorare. Ojämna lag, feldomslut, opumpade bollar och icke-godkända regler av UEFA är några av de klagomål som Nacka måste värja sig mot efter varje träning. Den enda spelaren som inte behöver bekymra sig över några petitesser som opumpade bollar eller resultat under träningen är Jonathan Lindström som tagit för vana att fega till sig två (av maximalt tre) poäng redan innan matchspelet börjar, eftersom vi ofta är ojämnt antal spelare i lagen. För att undvika spelaruppror har därför storebror Lindström spelat en halvlek med vardera lag, vilket gör att han inte kan få full pott. På tisdag får vi se vem som tar hem månadssegern i Nackatrofén och då får vi se om fegheten lönar sig. Utlovar noggrann rapportering från slutstriden i denna prestigefyllda tävling.
Nog om det.
Något som inte varit en vana för mig i mina tidigare fotbollsår, är att få saker. Som exempelvis fotbollsskor. I Rotebro fick vi reducerat pris på ett par skor om man lyckades ta sig till en butik under en viss tid under arbetstid. Och om man läste böcker för blinda efteråt. Döm av min lycka när jag klampar in i omklädningsrummet inför fredagens träning och får välja, inte ett, utan TVÅ par nya skor till mina fötter. Och jag behövde inte ens vara snäll mot någon blind stackare. För er som undrar vad jag valde för skor så kan jag avslöja att det blev ett par i känguru- och ett i kalvskinn; känns som att känguruskorna kommer att vara att föredra i nickduellerna, medan kalvskorna nog lämpar bäst, ja när fan då? När jag går på grönbete?
Innan denna högtidsstund hade vi hunnit fira Nackas tjugoåttonde födelsedag med såväl tårta som den klassiska alkoholfria festdrycken Pommac. Enligt vad traditionen bjuder ska man som födelsedagsbarn, i bästa dagismanér bjuda klassen, jag menar laget, på tårta. Nacka satte med två välsmakande tårtor ribban högt för framtida födelsedagsfirare. Detta kan bli säsongens godaste interna tävling.
Nu är det dags att lägga fokus på nästa veckas höjdpunkt - lördagens derby mot GAIS - som inte bara blir en bra värdemätare för oss som lag, utan en godbit för såväl spelare som supportrar med en förhoppningsvis härlig inramning på Vallhalla. Men vi hörs innan dess. Det finns ju en Nackatrofé att hämta.
13
Vi börjar med troféerna. Eller trofén räcker gott och väl, men inte vilken gammal dammig trofé som helst utan nu snackar vi troféernas trofé; Nackatrofén. Den delas ut varje månad till den spelare i laget som har skrapat ihop flest individuella poäng under matchspelet under månaden som gått - ett åtråvärt pris som skapar starka känslor hos spelartruppen. Assisterande tränare Jonas "Nacka" Karlén är inte bara far till turneringen som bär hans namn, han agerar även domare - en otacksam uppgift när förlorarna börjar hopa sig kring honom efter det avslutande träningspasset. Ju äldre förlorare desto sämre förlorare. Ojämna lag, feldomslut, opumpade bollar och icke-godkända regler av UEFA är några av de klagomål som Nacka måste värja sig mot efter varje träning. Den enda spelaren som inte behöver bekymra sig över några petitesser som opumpade bollar eller resultat under träningen är Jonathan Lindström som tagit för vana att fega till sig två (av maximalt tre) poäng redan innan matchspelet börjar, eftersom vi ofta är ojämnt antal spelare i lagen. För att undvika spelaruppror har därför storebror Lindström spelat en halvlek med vardera lag, vilket gör att han inte kan få full pott. På tisdag får vi se vem som tar hem månadssegern i Nackatrofén och då får vi se om fegheten lönar sig. Utlovar noggrann rapportering från slutstriden i denna prestigefyllda tävling.
Nog om det.
Något som inte varit en vana för mig i mina tidigare fotbollsår, är att få saker. Som exempelvis fotbollsskor. I Rotebro fick vi reducerat pris på ett par skor om man lyckades ta sig till en butik under en viss tid under arbetstid. Och om man läste böcker för blinda efteråt. Döm av min lycka när jag klampar in i omklädningsrummet inför fredagens träning och får välja, inte ett, utan TVÅ par nya skor till mina fötter. Och jag behövde inte ens vara snäll mot någon blind stackare. För er som undrar vad jag valde för skor så kan jag avslöja att det blev ett par i känguru- och ett i kalvskinn; känns som att känguruskorna kommer att vara att föredra i nickduellerna, medan kalvskorna nog lämpar bäst, ja när fan då? När jag går på grönbete?
Innan denna högtidsstund hade vi hunnit fira Nackas tjugoåttonde födelsedag med såväl tårta som den klassiska alkoholfria festdrycken Pommac. Enligt vad traditionen bjuder ska man som födelsedagsbarn, i bästa dagismanér bjuda klassen, jag menar laget, på tårta. Nacka satte med två välsmakande tårtor ribban högt för framtida födelsedagsfirare. Detta kan bli säsongens godaste interna tävling.
Nu är det dags att lägga fokus på nästa veckas höjdpunkt - lördagens derby mot GAIS - som inte bara blir en bra värdemätare för oss som lag, utan en godbit för såväl spelare som supportrar med en förhoppningsvis härlig inramning på Vallhalla. Men vi hörs innan dess. Det finns ju en Nackatrofé att hämta.
13
fredag 27 januari 2012
Lite om mig själv och min fotboll; del 2
Som vuxen vill jag tro att jag inte är så endimensionell att fotboll är mitt enda intresse här i livet, jag hoppas att jag är lite mer komplex än så. Som liten däremot var det bara fotboll som gällde. Och en rädsla för inkast.
Jag är som sagt inte någon som kastar mig ut över stup, det gjorde jag inte som sexåring heller. Då var det nämligen dags att börja i Knatteskolan - inkörsporten till att få spela i ett riktigt lag. Det struntade jag i. Den officiella förklaringen, som mina föräldrar fick veta och som basunerades ut i media, var att jag "tyckte att jag redan kunde allt". Ödmjukt. Den egentliga anledningen till min bojkott av Knatteskolan var istället rädsla. Jag hade nämligen sett på TV att spelarna ibland gav över inkastet till någon annan, till synes utan anledning. En "regel" jag inte hade koll på alls. Tänk om jag skulle göra bort mig på träningen och kasta ett inkast som jag inte fick?! Bäst att strunta i hela balunsen så att jag inte står där med skägget i brevlådan.
Min vilja att spela fotboll vann dock över inkasträdslan och när Rotebro IS p87 startade ett lag under vintern 1994 stod jag med Pappa i handen inför den första inomhusträningen.
Så började det.
Det ska sägas att vi var ganska så jättedåliga de första åren, förlorade klart oftare än vi vann, men för mig gjorde det inte så mycket. Så länge jag gjorde mål och hade kul, spelade det inte så stor roll om vi vann eller inte. En inställning som höll sig ända in i seniornivå, där jag dock mognade och insåg att det är ganska kul att vinna också. Ett exempel som belyser denna egoistiska inställning är när vi spelade lokalderby mot ett annat lag från Rotebro. Ett lag som hade storstjärnan, numera NHL-proffset, Patric Hörnqvist i laget. Eftersom han, tidigt utvecklad som han var, hade spelat fotboll med två år äldre fick vi för oss att han var överårig, vilket fick hela laget att ställa sig vid stängslet som omringade planen inför matchen och skrika "DE SPELAR MED EN 85:A, DE SPELAR MED EN 85:A!" Inte den bästa uppladdningen inför det annalkande derbyt visade det sig, vi förlorade med 11-1 och Hörnqvist, "Bengan" kallad, gjorde sex av målen. Jag vill minnas att flera av mina lagkamrater grät på planen på grund av den förudmjukande behandlingen av våra grannar, men jag var lika glad som mina motståndare. Jag hade ju gjort vårt mål.
Ganska tidigt fick jag tillfälle att spela med min ett år äldre brors lag också. Även detta berodde på min rädsla. Det var nämligen så att min storebror Anders hade träning innan mitt lag, och medan Anders var på sin träning, var jag ensam hemma och väntade på att Pappa skulle komma hem från jobbet och skjutsa mig med sin postcykel till min träning. En dag kom dock Pappa hem väldigt sent från jobbet och jag hann bli väldigt orolig för att missa veckans höjdpunkt. Pappa kom hem och mötte en gråtande Johan på hallgolvet och bestämde då att jag hädanefter skulle följa med Anders till hans träning och snällt sitta och vänta på att min träning skulle börja, för att undvika fler tårar. Sagt och gjort, men väl på plats i Rotebrohallen blev det inte så att jag satt snällt och väntade. 86:ornas tränare, John Jildefalk, sa åt mig att vara med och jag vågade självklart inte säga nej till honom utan sprang ut på planen och hoppades att jag inte skulle behöva ta några inkast. Så började jag spela i två lag, vilket innebär dubbelt så många träningar och matcher. Vilken lycka!
Det finns såklart många historier om dessa två lag, men det får vi ta en annan gång. Tur för min del att regeln om inkast inte var så svår, annars hade jag inte haft några historier alls att berätta.
Jag är som sagt inte någon som kastar mig ut över stup, det gjorde jag inte som sexåring heller. Då var det nämligen dags att börja i Knatteskolan - inkörsporten till att få spela i ett riktigt lag. Det struntade jag i. Den officiella förklaringen, som mina föräldrar fick veta och som basunerades ut i media, var att jag "tyckte att jag redan kunde allt". Ödmjukt. Den egentliga anledningen till min bojkott av Knatteskolan var istället rädsla. Jag hade nämligen sett på TV att spelarna ibland gav över inkastet till någon annan, till synes utan anledning. En "regel" jag inte hade koll på alls. Tänk om jag skulle göra bort mig på träningen och kasta ett inkast som jag inte fick?! Bäst att strunta i hela balunsen så att jag inte står där med skägget i brevlådan.
Min vilja att spela fotboll vann dock över inkasträdslan och när Rotebro IS p87 startade ett lag under vintern 1994 stod jag med Pappa i handen inför den första inomhusträningen.
Så började det.
Det ska sägas att vi var ganska så jättedåliga de första åren, förlorade klart oftare än vi vann, men för mig gjorde det inte så mycket. Så länge jag gjorde mål och hade kul, spelade det inte så stor roll om vi vann eller inte. En inställning som höll sig ända in i seniornivå, där jag dock mognade och insåg att det är ganska kul att vinna också. Ett exempel som belyser denna egoistiska inställning är när vi spelade lokalderby mot ett annat lag från Rotebro. Ett lag som hade storstjärnan, numera NHL-proffset, Patric Hörnqvist i laget. Eftersom han, tidigt utvecklad som han var, hade spelat fotboll med två år äldre fick vi för oss att han var överårig, vilket fick hela laget att ställa sig vid stängslet som omringade planen inför matchen och skrika "DE SPELAR MED EN 85:A, DE SPELAR MED EN 85:A!" Inte den bästa uppladdningen inför det annalkande derbyt visade det sig, vi förlorade med 11-1 och Hörnqvist, "Bengan" kallad, gjorde sex av målen. Jag vill minnas att flera av mina lagkamrater grät på planen på grund av den förudmjukande behandlingen av våra grannar, men jag var lika glad som mina motståndare. Jag hade ju gjort vårt mål.
Ganska tidigt fick jag tillfälle att spela med min ett år äldre brors lag också. Även detta berodde på min rädsla. Det var nämligen så att min storebror Anders hade träning innan mitt lag, och medan Anders var på sin träning, var jag ensam hemma och väntade på att Pappa skulle komma hem från jobbet och skjutsa mig med sin postcykel till min träning. En dag kom dock Pappa hem väldigt sent från jobbet och jag hann bli väldigt orolig för att missa veckans höjdpunkt. Pappa kom hem och mötte en gråtande Johan på hallgolvet och bestämde då att jag hädanefter skulle följa med Anders till hans träning och snällt sitta och vänta på att min träning skulle börja, för att undvika fler tårar. Sagt och gjort, men väl på plats i Rotebrohallen blev det inte så att jag satt snällt och väntade. 86:ornas tränare, John Jildefalk, sa åt mig att vara med och jag vågade självklart inte säga nej till honom utan sprang ut på planen och hoppades att jag inte skulle behöva ta några inkast. Så började jag spela i två lag, vilket innebär dubbelt så många träningar och matcher. Vilken lycka!
Det finns såklart många historier om dessa två lag, men det får vi ta en annan gång. Tur för min del att regeln om inkast inte var så svår, annars hade jag inte haft några historier alls att berätta.
torsdag 26 januari 2012
Att vara en idiot
Tredje veckan in på försäsongen och allt är sig likt; vi är en grupp idioter.
Det är minusgrader och kolsvart ute. Alla har pälsat på sig med långbyxor och tjocktröjor för att besegra kylan. Alla förutom Leinar som springer med shorts och bara ben. Trots att isen, som ligger blank på spåret, gör det livsfarligt att ge sig ut att springa gör vi det ändå. Sen går vi in och utkämpar ett stenhårt, timslångt gympass. Inte för att vi vill, utan eftersom vi blir tillsagda att göra det.
Som de idioter vi är.
Veckan innan hade vi just avslutat en misshandel över våra ben av Frölundas hockeyfysio till monster - Pär Edlund - då det var dags för kilometerlånga intervaller i högt tempo. Det stannade vid sex kilometer. Bara. Hade vi blivit tillsagda att springa sex till hade vi gjort det.
Som de idioter vi är.
Nu vill jag inte få er att tro att vi i Örgryte IS på något sätt är unika i vår idioti. Tvärtom; alla försäsonger i fotboll ser ut på liknande vis, med enda skillnaden att det blir lite hårdare ju högre upp i seriesystemet man tar sig. Men det är intressant att vi, likt ankungar som följer sin mamma, följer våra ledare oavsett var de följer oss. Vi går dit ni går. Eller dit ni säger att vi ska gå.
Missförstå mig inte nu, detta är något positivt - ja, för att inte säga nödvändigt - för ett lag om det ska bli framgångsrikt. Det sluter oss samman som grupp, får oss att bli mentalt starka och skapar en "vi-mot-världen-känsla", för inte kan väl något annat lag ha det lika tufft som vi har det...?
Självklart förstår vi spelare att det finns en mening med vår hårda försäsongsträning, så stora idioter är vi inte så att vi inte inser att träningen gör oss starkare och ger oss bättre kondition. Men det är inte därför vi gör det. Vi lider igenom våra onsdagspass för att vi blir tillsagda. Som ett gäng idioter.
Jag har varit en idiot under många försäsonger nu, men så länge den idiotin tar oss upp till Superettan är jag gärna en idiot ett tag till.
/13
Det är minusgrader och kolsvart ute. Alla har pälsat på sig med långbyxor och tjocktröjor för att besegra kylan. Alla förutom Leinar som springer med shorts och bara ben. Trots att isen, som ligger blank på spåret, gör det livsfarligt att ge sig ut att springa gör vi det ändå. Sen går vi in och utkämpar ett stenhårt, timslångt gympass. Inte för att vi vill, utan eftersom vi blir tillsagda att göra det.
Som de idioter vi är.
Veckan innan hade vi just avslutat en misshandel över våra ben av Frölundas hockeyfysio till monster - Pär Edlund - då det var dags för kilometerlånga intervaller i högt tempo. Det stannade vid sex kilometer. Bara. Hade vi blivit tillsagda att springa sex till hade vi gjort det.
Som de idioter vi är.
Nu vill jag inte få er att tro att vi i Örgryte IS på något sätt är unika i vår idioti. Tvärtom; alla försäsonger i fotboll ser ut på liknande vis, med enda skillnaden att det blir lite hårdare ju högre upp i seriesystemet man tar sig. Men det är intressant att vi, likt ankungar som följer sin mamma, följer våra ledare oavsett var de följer oss. Vi går dit ni går. Eller dit ni säger att vi ska gå.
Missförstå mig inte nu, detta är något positivt - ja, för att inte säga nödvändigt - för ett lag om det ska bli framgångsrikt. Det sluter oss samman som grupp, får oss att bli mentalt starka och skapar en "vi-mot-världen-känsla", för inte kan väl något annat lag ha det lika tufft som vi har det...?
Självklart förstår vi spelare att det finns en mening med vår hårda försäsongsträning, så stora idioter är vi inte så att vi inte inser att träningen gör oss starkare och ger oss bättre kondition. Men det är inte därför vi gör det. Vi lider igenom våra onsdagspass för att vi blir tillsagda. Som ett gäng idioter.
Jag har varit en idiot under många försäsonger nu, men så länge den idiotin tar oss upp till Superettan är jag gärna en idiot ett tag till.
/13
tisdag 24 januari 2012
Lite om mig själv och min fotboll
Vad oartigt av mig. Jag har ju inte presenterat mig.
För de allra flesta som läser den här bloggen, är jag nog helt okänd. Jag spelar i Örgryte, det är vad ni vet. Och det är säkert anledningen till att ni läser detta just nu, men det gör ju inget om ni vet lite mer om mig.
I mitt fotbollshjärta ryms det tre kärlekar, alla rödblåa. Rotebro - klubben som fostrat mig och som innesluter så många minnen och vänner att det knappt känns som att jag lämnat. Rotebro bär jag alltid med mig och kommer för evigt vara mitt hem. Barcelona är laget som jag varit kär i sedan barndomsidolen Romario spelade där i mitten på 90-talet, ett lag som dock endast kommer få plats i den här raden i den här bloggen. Det skrivs ju så mycket om dem ändå. Min senaste rödblåa kärlek är Örgryte IS - en klubb som jag vet mindre om än för huvudparten av er läsare, men som jag hoppas lära känna och älska som mina andra klubbar i hjärtat. Inledningen har varit lovande.
Jag är 24 år och har spelat fotboll i hela mitt liv. Det finns bilder på mig när jag som ettåring sparkar på en liten boll under en Greklandssemester. "Där kunde du står i timmar och sparka bollen uppför det lutande golvet för att sedan vänta ner den och sparka upp den igen", har min Pappa sagt. Jag minns själv hur jag gick upp tidigt innan övriga i huset och spelade fotboll i vardagsrummet där jag arrangerade matcher (nästan alltid Barcelona-Real Madrid, nästan alltid 5-0 till min ena kärlek), med en tygboll, som kallades Figo-bollen, efter min nya idol efter Romario, tillhörandes min lillebror. Ibland fanns det ingen boll, då låtsades jag att jag hade en. Mina föräldrar vaknade ofta på helgerna av ljudet när jag slängde mig efter en imaginär boll på golvet en våning under dem. På somrarna var det VM i trädgården där husväggen fick finna sig i att vara mål. Om inte min storebror var med och spelade, där en var målvakt och den andra turades om att vara de två lagen i matchen, spelade jag själv på gräsmattan. Italien och Sverige turades om att vinna. För några år sedan var min åtta år yngre lillebror ute och spelade och sköt mot husväggen, då jag var inne i köket. Det lät som att tredje världskriget hade brutit ut när bollen träffade väggen bakom porslinet i köksluckorna. Att Mamma och Pappa hade stått ut med det ljudet i så många år utan att beklaga sig för oss är helt obegripligt. Men jag är tacksam över att de aldrig gjorde det.
När jag och min ett år äldre storebror växte upp var det inte fotboll på TV i samma utsträckning som det är idag. Det var Tipslördag på Lördagarna och "Uno Kryss Due", med Italiensk fotboll och Thomas Nordahl på söndagarna. Som man gick och väntade på att dessa program skulle börja på helgen! När matcherna väl var igång kunde benen inte vara stilla, så vi sprang ut i trädgården och spelade själva istället. Med jämna mellanrum sprang vi och knackade på fönstret där Pappa visade upp resultatet i TV-matchen med sina fingrar. Sen fortsatte vi spela.
Sommarsemestrarna förpassades ofta till Italien där höjdpunkterna var att hitta originella fotbollströjor på diverse marknader, som Roberto Carlos i Inter, Ariel Ortega i River Plate eller Sinisa Mihajlovic i Lazio. Vi var så stolta över dessa tröjor när man bara såg Beckham eller Larsson på tröjorna hos klasskamraterna. Vi var äkta, även om tröjorna var allt annat än det. En annan höjdpunkt på Italienresorna var när Pappa köpte den rosa sporttidningen La Gazzetta dello Sport. Eftersom ingen av oss kunde ett ord italienska förutom hur man beställde mat på restaurangerna och namnet på olika glassorter, fick vi gissa oss till vad artiklarna handlade om. Hade man tur fanns det en sammanställning av Serie A-lagens värvningar under transferfönstret, med tillhörande rykten. Den som var först med att läsa fick inte under några omständigheter avslöja några värvningar. Jag kommer bland annat ihåg att Anders Svensson ryktades till Parma, trots att han veckan innan blivit klar för Southampton. Man skulle ta de italienska ryktena med en nypa salt alltså, men vi bläddrade och försökte läsa tills tidningen, som inte var häftad utan endast vikt, hade blivit misshandlad till oigenkännlighet. Sen köpte vi en ny nästa dag.
En annan stor del i min fotbollsfostran har dataspelet Championship Manager (senare Football Manager) stått för. Under högstadiet hade CM mig i ett fast grepp och brukandet av spelet kan lämpligast beskrivas som ett missbruk. Jag gick upp långt innan skolstart på vardagarna för att kunna spela innan skolan började och spelade tills Pappa sa åt mig att jag måste lägga mig på kvällarna. Jag drömde om att ha en bärbar dator så att jag kunde spela hela nätterna. När det gick bra på CM kändes min kropp lätt och lycklig, när det gick dåligt var allt tungt, en känsla mitt tränarskap tog över ett par år senare. Som liten ville jag resa framåt tio år i tiden bara för att se om jag fanns med på CM då. Nu när jag är med på spelet och äger en bärbar dator spelar jag inte spelet längre. Man har inte samma drömmar som liten som när man blir stor.
Fotbollen har som sagt varit en stor del i mitt liv, både på och utanför planen. Jag märker att jag har ganska mycket att berätta om det, och att det i sin tur berättar ganska mycket om mig. Det kanske blir en del två av det här.
/13
För de allra flesta som läser den här bloggen, är jag nog helt okänd. Jag spelar i Örgryte, det är vad ni vet. Och det är säkert anledningen till att ni läser detta just nu, men det gör ju inget om ni vet lite mer om mig.
I mitt fotbollshjärta ryms det tre kärlekar, alla rödblåa. Rotebro - klubben som fostrat mig och som innesluter så många minnen och vänner att det knappt känns som att jag lämnat. Rotebro bär jag alltid med mig och kommer för evigt vara mitt hem. Barcelona är laget som jag varit kär i sedan barndomsidolen Romario spelade där i mitten på 90-talet, ett lag som dock endast kommer få plats i den här raden i den här bloggen. Det skrivs ju så mycket om dem ändå. Min senaste rödblåa kärlek är Örgryte IS - en klubb som jag vet mindre om än för huvudparten av er läsare, men som jag hoppas lära känna och älska som mina andra klubbar i hjärtat. Inledningen har varit lovande.
Jag är 24 år och har spelat fotboll i hela mitt liv. Det finns bilder på mig när jag som ettåring sparkar på en liten boll under en Greklandssemester. "Där kunde du står i timmar och sparka bollen uppför det lutande golvet för att sedan vänta ner den och sparka upp den igen", har min Pappa sagt. Jag minns själv hur jag gick upp tidigt innan övriga i huset och spelade fotboll i vardagsrummet där jag arrangerade matcher (nästan alltid Barcelona-Real Madrid, nästan alltid 5-0 till min ena kärlek), med en tygboll, som kallades Figo-bollen, efter min nya idol efter Romario, tillhörandes min lillebror. Ibland fanns det ingen boll, då låtsades jag att jag hade en. Mina föräldrar vaknade ofta på helgerna av ljudet när jag slängde mig efter en imaginär boll på golvet en våning under dem. På somrarna var det VM i trädgården där husväggen fick finna sig i att vara mål. Om inte min storebror var med och spelade, där en var målvakt och den andra turades om att vara de två lagen i matchen, spelade jag själv på gräsmattan. Italien och Sverige turades om att vinna. För några år sedan var min åtta år yngre lillebror ute och spelade och sköt mot husväggen, då jag var inne i köket. Det lät som att tredje världskriget hade brutit ut när bollen träffade väggen bakom porslinet i köksluckorna. Att Mamma och Pappa hade stått ut med det ljudet i så många år utan att beklaga sig för oss är helt obegripligt. Men jag är tacksam över att de aldrig gjorde det.
När jag och min ett år äldre storebror växte upp var det inte fotboll på TV i samma utsträckning som det är idag. Det var Tipslördag på Lördagarna och "Uno Kryss Due", med Italiensk fotboll och Thomas Nordahl på söndagarna. Som man gick och väntade på att dessa program skulle börja på helgen! När matcherna väl var igång kunde benen inte vara stilla, så vi sprang ut i trädgården och spelade själva istället. Med jämna mellanrum sprang vi och knackade på fönstret där Pappa visade upp resultatet i TV-matchen med sina fingrar. Sen fortsatte vi spela.
Sommarsemestrarna förpassades ofta till Italien där höjdpunkterna var att hitta originella fotbollströjor på diverse marknader, som Roberto Carlos i Inter, Ariel Ortega i River Plate eller Sinisa Mihajlovic i Lazio. Vi var så stolta över dessa tröjor när man bara såg Beckham eller Larsson på tröjorna hos klasskamraterna. Vi var äkta, även om tröjorna var allt annat än det. En annan höjdpunkt på Italienresorna var när Pappa köpte den rosa sporttidningen La Gazzetta dello Sport. Eftersom ingen av oss kunde ett ord italienska förutom hur man beställde mat på restaurangerna och namnet på olika glassorter, fick vi gissa oss till vad artiklarna handlade om. Hade man tur fanns det en sammanställning av Serie A-lagens värvningar under transferfönstret, med tillhörande rykten. Den som var först med att läsa fick inte under några omständigheter avslöja några värvningar. Jag kommer bland annat ihåg att Anders Svensson ryktades till Parma, trots att han veckan innan blivit klar för Southampton. Man skulle ta de italienska ryktena med en nypa salt alltså, men vi bläddrade och försökte läsa tills tidningen, som inte var häftad utan endast vikt, hade blivit misshandlad till oigenkännlighet. Sen köpte vi en ny nästa dag.
En annan stor del i min fotbollsfostran har dataspelet Championship Manager (senare Football Manager) stått för. Under högstadiet hade CM mig i ett fast grepp och brukandet av spelet kan lämpligast beskrivas som ett missbruk. Jag gick upp långt innan skolstart på vardagarna för att kunna spela innan skolan började och spelade tills Pappa sa åt mig att jag måste lägga mig på kvällarna. Jag drömde om att ha en bärbar dator så att jag kunde spela hela nätterna. När det gick bra på CM kändes min kropp lätt och lycklig, när det gick dåligt var allt tungt, en känsla mitt tränarskap tog över ett par år senare. Som liten ville jag resa framåt tio år i tiden bara för att se om jag fanns med på CM då. Nu när jag är med på spelet och äger en bärbar dator spelar jag inte spelet längre. Man har inte samma drömmar som liten som när man blir stor.
Fotbollen har som sagt varit en stor del i mitt liv, både på och utanför planen. Jag märker att jag har ganska mycket att berätta om det, och att det i sin tur berättar ganska mycket om mig. Det kanske blir en del två av det här.
/13
fredag 20 januari 2012
Att vara ny i laget
Två veckor av försäsongsträningen har förlupit och jag är mindre ny i laget än vad jag var förra veckan. Men jag är fortfarande ny. Och det märks.
Den tydligaste skillnaden som ny i laget, som jag upplever, ligger hos en själv; man tar inte för sig lika mycket som man gjorde i sin förra klubb, "stojar" inte i omklädningsrummet i samma utsträckning och avvaktar vad andra gör för att undvika att göra fel. Det är säkert ett normalt mänskligt beteende, men likväl ovant för en som bara spelat för en klubb i hela sitt liv. Tar dock små, osäkra steg in i omklädningsrummets sociala koder och vågade bland annat att ta ett äpple innan OCH efter träningen i torsdags. Kanske ett litet steg för människan, men ett stort steg för Hedman.
I övrigt är det som nykomling ett himla pusslande första veckorna för att få ihop vilka som har varit i laget länge och känner alla, vilka som är nykomlingar precis som jag själv och inte känner någon, vilka som är nykomlingar men ändå känner de flesta (hur fan går det ihop?), vilka som har varit i laget i flera år men som ändå inte verkar känna någon eller vilka som känner alla i laget, men som ingen i laget känner. Som att lägga ett tiotusenbitarspussel med en klarblå himmel som motiv. Har lagt hörnen på rätt plats nu i alla fall. Tror jag.
Två veckors träning är avklarade och det ska sägas att den här veckan gick mycket fortare än föregående vecka - dels beroende på att förra veckan faktiskt innehöll en extra träningsdag, men antagligen också beroende på att man blivit varm i skorna och träningen nu är vardag. Och vardagen kan gå bra fort ibland. Mycket kul inträffade dock denna vecka, här är highlightsen:
- Min bänkgranne Sebastian Johansson markerade sitt revir innan måndagens träning genom att tejpa gränsen mellan min och hans plats i omklädningsrummet. Med tydlig, blå tejp, istället för den vanliga, mer diskreta vita. Den gränsen får inte under några omständigheter överskridas.
- Sebastian Johansson har inte närvarat under träningarna sen i tisdags på grund av en fotskada, vilket medfört att jag högaktningsfullt skitit i herr Johanssons avgränsningar och haft omklädningsrummets största bänkplats.
- Nya träningskläder har anlänt och en lycka som inte uppfyllts sedan julafton har fyllt oss spelares hjärtan. Enligt säkra källor brukar dessa kläder komma först vecka 12. I år ligger vi före i schemat. Risk för att vi formtoppar tidigt i år.
- Jocke Hall tränade under fredagen inför SM i skoputs och kom ut med seriens mest glänsande skor till träningen. Hade varit stiligast på balen med de skorna, oavsett övrig klädsel.
- Uppvisningsmatchen i minipingis mellan Marcus och Pontus under veckan fick mig att officiellt lägga pingisskorna på hyllan; jag insåg att jag aldrig kommer komma upp till deras nivå. Inte ens med ett pingisläger i Sibirien i ryggen. Ytterligare en pojkdröm krossad.
Det ska också tilläggas att undertecknad ser fram emot när säsongen övergår i tävlingsfas, då styrketräningen avtar. Det är nämligen inte min starka sida, något kapten Leinar var vänlig att skrattande påtala under gårdagens träning. Men vill man ha regnbågen, måste man stå ut med regnet.
Jag ser fram emot en ny rödblå vecka och hoppas att jag blir ännu mindre ny i laget och kanske till och med vågar att ta bort den blå tejpen. Eller ta med mig ett äpple hem. Vi tar det i små steg i början.
Den tydligaste skillnaden som ny i laget, som jag upplever, ligger hos en själv; man tar inte för sig lika mycket som man gjorde i sin förra klubb, "stojar" inte i omklädningsrummet i samma utsträckning och avvaktar vad andra gör för att undvika att göra fel. Det är säkert ett normalt mänskligt beteende, men likväl ovant för en som bara spelat för en klubb i hela sitt liv. Tar dock små, osäkra steg in i omklädningsrummets sociala koder och vågade bland annat att ta ett äpple innan OCH efter träningen i torsdags. Kanske ett litet steg för människan, men ett stort steg för Hedman.
I övrigt är det som nykomling ett himla pusslande första veckorna för att få ihop vilka som har varit i laget länge och känner alla, vilka som är nykomlingar precis som jag själv och inte känner någon, vilka som är nykomlingar men ändå känner de flesta (hur fan går det ihop?), vilka som har varit i laget i flera år men som ändå inte verkar känna någon eller vilka som känner alla i laget, men som ingen i laget känner. Som att lägga ett tiotusenbitarspussel med en klarblå himmel som motiv. Har lagt hörnen på rätt plats nu i alla fall. Tror jag.
Två veckors träning är avklarade och det ska sägas att den här veckan gick mycket fortare än föregående vecka - dels beroende på att förra veckan faktiskt innehöll en extra träningsdag, men antagligen också beroende på att man blivit varm i skorna och träningen nu är vardag. Och vardagen kan gå bra fort ibland. Mycket kul inträffade dock denna vecka, här är highlightsen:
- Min bänkgranne Sebastian Johansson markerade sitt revir innan måndagens träning genom att tejpa gränsen mellan min och hans plats i omklädningsrummet. Med tydlig, blå tejp, istället för den vanliga, mer diskreta vita. Den gränsen får inte under några omständigheter överskridas.
- Sebastian Johansson har inte närvarat under träningarna sen i tisdags på grund av en fotskada, vilket medfört att jag högaktningsfullt skitit i herr Johanssons avgränsningar och haft omklädningsrummets största bänkplats.
- Nya träningskläder har anlänt och en lycka som inte uppfyllts sedan julafton har fyllt oss spelares hjärtan. Enligt säkra källor brukar dessa kläder komma först vecka 12. I år ligger vi före i schemat. Risk för att vi formtoppar tidigt i år.
- Jocke Hall tränade under fredagen inför SM i skoputs och kom ut med seriens mest glänsande skor till träningen. Hade varit stiligast på balen med de skorna, oavsett övrig klädsel.
- Uppvisningsmatchen i minipingis mellan Marcus och Pontus under veckan fick mig att officiellt lägga pingisskorna på hyllan; jag insåg att jag aldrig kommer komma upp till deras nivå. Inte ens med ett pingisläger i Sibirien i ryggen. Ytterligare en pojkdröm krossad.
Det ska också tilläggas att undertecknad ser fram emot när säsongen övergår i tävlingsfas, då styrketräningen avtar. Det är nämligen inte min starka sida, något kapten Leinar var vänlig att skrattande påtala under gårdagens träning. Men vill man ha regnbågen, måste man stå ut med regnet.
Jag ser fram emot en ny rödblå vecka och hoppas att jag blir ännu mindre ny i laget och kanske till och med vågar att ta bort den blå tejpen. Eller ta med mig ett äpple hem. Vi tar det i små steg i början.
tisdag 17 januari 2012
Att vara fotbollsproffs
Som liten, blåögd pojke drömde jag om att bli fotbollsproffs. Nu lever jag min dröm. Nästan i alla fall, men underbart är kort. Snart kommer skolan och krossar den drömmen.
Jag är inte fotbollsproffs, det tjänar jag nog betydligt för lite pengar för att kunna kalla mig, men jag har aldrig tidigare i mitt fotbollsspelande liv varit närmre det liv jag en gång drömde om. Innan skolan börjar för mig senare denna vecka, har jag i snart två veckor gått upp ur sängen med endast fotbollsträning på agendan. Lägenheten, som Örgryte hjälpt till att ordna, har varit tom på folk, vilket har varit ovanligt för mig som levt tillsammans med andra i hela mitt liv; först familj och senare med vänner. Staden är okänd för mig, precis som människorna som befolkar den, och min samhörighet och mitt sociala umgänge har främst bestått av mina lagkamrater i laget. Det kanske inte är vad man främst förknippar med att vara fotbollsproffs, och så är det nog inte heller (vad vet jag, jag har ju bara praktiserat det i tio dagar), men känslan att fotbollen inte längre bara är en hobby utan ett jobb förstärks av att det är det enda man gör på dagarna i en stad där man endast har ett par nära vänner utanför laget.
Någonstans tycker jag nog att det är ganska häftigt.
Rastlösheten har förvisso varit min största fiende dessa dagar då man inte har något annat att göra än att läsa böcker eller lära känna stan (vilket tar förvånansvärt kort tid), men jag har aldrig tidigare varit mer stolt över att avslöja min klubbtillhörighet än vad jag är nu. Jag behöver inte ens upprepa klubbens namn till den som frågar var jag spelar. Och skulle någon fråga vad jag gör nu, svarar jag nog att jag är fotbollsspelare snarare än att jag är studerande. Det har jag aldrig gjort förut.
Så som fotbollsproffs förväntar jag mig följande (eftersom det är vad jag har läst att andra fotbollsproffs kan tillförskansa sig):
- En snygg bil. Och dyr.
- En snygg flickvän, gärna modell.
- Gratis nota på restauranger.
- Intervjuer i TV, där jag kan välja att inte svara på vissa frågor.
- Ett bokkontrakt där jag berättar om min karriär hittills.
- Autografjägare som springer efter mig.
- En agent som man MÅSTE kontakta först om man vill mig något. Exempelvis få en autograf.
- Och, om det går att ordna, en egen TV-kanal.
Kommer på nu att det var dumt att inte förhandla in dessa krav i kontraktet innan jag skrev på för ÖIS, men det kanske löser sig på vägen.
På torsdag börjar min skola, vilket tar slut på mitt liv som hundraprocentigt fotbollsproffs. Det kanske är bäst så, det här livet har börjat stiga mig åt huvudet.
/13
Jag är inte fotbollsproffs, det tjänar jag nog betydligt för lite pengar för att kunna kalla mig, men jag har aldrig tidigare i mitt fotbollsspelande liv varit närmre det liv jag en gång drömde om. Innan skolan börjar för mig senare denna vecka, har jag i snart två veckor gått upp ur sängen med endast fotbollsträning på agendan. Lägenheten, som Örgryte hjälpt till att ordna, har varit tom på folk, vilket har varit ovanligt för mig som levt tillsammans med andra i hela mitt liv; först familj och senare med vänner. Staden är okänd för mig, precis som människorna som befolkar den, och min samhörighet och mitt sociala umgänge har främst bestått av mina lagkamrater i laget. Det kanske inte är vad man främst förknippar med att vara fotbollsproffs, och så är det nog inte heller (vad vet jag, jag har ju bara praktiserat det i tio dagar), men känslan att fotbollen inte längre bara är en hobby utan ett jobb förstärks av att det är det enda man gör på dagarna i en stad där man endast har ett par nära vänner utanför laget.
Någonstans tycker jag nog att det är ganska häftigt.
Rastlösheten har förvisso varit min största fiende dessa dagar då man inte har något annat att göra än att läsa böcker eller lära känna stan (vilket tar förvånansvärt kort tid), men jag har aldrig tidigare varit mer stolt över att avslöja min klubbtillhörighet än vad jag är nu. Jag behöver inte ens upprepa klubbens namn till den som frågar var jag spelar. Och skulle någon fråga vad jag gör nu, svarar jag nog att jag är fotbollsspelare snarare än att jag är studerande. Det har jag aldrig gjort förut.
Så som fotbollsproffs förväntar jag mig följande (eftersom det är vad jag har läst att andra fotbollsproffs kan tillförskansa sig):
- En snygg bil. Och dyr.
- En snygg flickvän, gärna modell.
- Gratis nota på restauranger.
- Intervjuer i TV, där jag kan välja att inte svara på vissa frågor.
- Ett bokkontrakt där jag berättar om min karriär hittills.
- Autografjägare som springer efter mig.
- En agent som man MÅSTE kontakta först om man vill mig något. Exempelvis få en autograf.
- Och, om det går att ordna, en egen TV-kanal.
Kommer på nu att det var dumt att inte förhandla in dessa krav i kontraktet innan jag skrev på för ÖIS, men det kanske löser sig på vägen.
På torsdag börjar min skola, vilket tar slut på mitt liv som hundraprocentigt fotbollsproffs. Det kanske är bäst så, det här livet har börjat stiga mig åt huvudet.
/13
måndag 16 januari 2012
Att kasta sig framför stup
Om någon hade sagt för ett år sedan, att jag skulle spela fotboll i Örgryte om ett år, hade jag svarat "Va?, ska jag spela fotboll i Örgryte om ett år?". Ett år har gått och nu spelar jag i alla fall fotboll i Örgryte. Med allt vad det innebär.
Jag hoppar sällan ut framför stup. Man vet ju nämligen inte hur det är att landa.
Bara att byta frisör från Brasse, som klippt mig sedan jag var sex år, men sällan så att jag blivit nöjd, tog lång tid och fullbordades egentligen aldrig under min levnadstid i Stockholm. Jag föll alltid tillbaka när jag försökte bryta upp. Brasse var ju min trygghet. Att byta träningsplan från lilla Skinnaråsen i Rotebro, som varit mitt andra hem i så många år, till stora Öisgården och Örgryte är därför ett steg som inte är likt mig att ta. Det är ett stup, och jag har klivit över kanten.
Jag har varit en Örgytespelare sedan nyårsdagen, tränat med laget i drygt en vecka. Det är inte Rotebro det här. Färgerna är desamma; det röda och det blåa får stå för tryggheten i denna nya värld. I övrigt är det mesta nytt. På gott och ont.
Man ska ha i åtanke att Rotebro IS antagligen är Sveriges minsta Division 2-förening, med knappt 300 medlemmar och där klubben förgäves försökt att hänga med i A-lagets tempo upp genom seriesystemet. Nyförvärv slås ofta av hur spartanskt omklädningsrummet är inrett, hur lite som är upplagt innan träningen och att det är sällsynt att hitta ett par strumpor som det inte är hål i. Hemblind efter så många år i min moderklubb, såg jag inte det som de nya såg. Tills jag kom till Göteborg och Örgryte.
Här är lokalerna stora, fräscha och stinker inte avlopp. Det är personal på plats när man kommer till träningen, det finns ett gym att utnyttja och på min plats i omklädningsrummet hänger det alltid nytvättade kläder på krokarna. Massor av kläder dessutom. Och när vi klev ut för den första träningen för säsongen, stod det dryga hundratalet supportrar och välkomnade oss - en siffra som vi inte alltid hade på hemmamatcherna i Rotebro. Om man inte blir bortskämd av att spela i Örgryte, så blir man i alla fall obortskämd (finns det ordet?) i Rotebro. Med det sagt tar jag inte ställning för vad som är bäst, det finns mycket gott i det Rotebro ger en, men efter sju år med hål i strumporna känns det skönt att ta på sig ett par hela inför träningen.
Den här bloggen skriver jag främst för att jag tycker att det är kul att skriva och för att det vore grymt om exempelvis Anders Bengtsson eller Henrik Ystén från fotbollsmagasinet Offside skulle läsa den och på stående fot ge mig ett jobb på deras tidning. Men jag ska också försöka skildra livet som fotbollsspelare i Örgryte, med inslag om vad som händer i omklädningsrummet, vem som blir argast vid förluster på träningarna och vem som förlorar oftast i kluns. Jag hoppas att du kommer gilla det.
Noterat från första veckan:
- Jobbig minipingistorsk mot Marcus, 0-11, som dock har valt att avstå från de flesta passen för att just träna minipingis. Nästa gång tar jag en poäng.
- Nära på att åka på böter första träningen då jag tog på mig fotbollsskorna i omklädningsrummet (det får man INTE!), men räddades av Fredrik och slapp bli 50 kronor fattigare.
- Örgryte har ett gym. Det hade inte Rotebro. Således; jag ligger efter i gymandet.
- Alla pratar göteborgska i omklädningsrummet utom jag. Har aldrig hört så mycket "gött" på en vecka i hela mitt liv. Det är gött.
Rött och blått är färgerna i mitt hjärta. Och från och med i år får det plats med två lag i det hjärtat. Jag har klivit över kanten, hoppas att det blir skönt att landa.
Johan Hedman
Jag hoppar sällan ut framför stup. Man vet ju nämligen inte hur det är att landa.
Bara att byta frisör från Brasse, som klippt mig sedan jag var sex år, men sällan så att jag blivit nöjd, tog lång tid och fullbordades egentligen aldrig under min levnadstid i Stockholm. Jag föll alltid tillbaka när jag försökte bryta upp. Brasse var ju min trygghet. Att byta träningsplan från lilla Skinnaråsen i Rotebro, som varit mitt andra hem i så många år, till stora Öisgården och Örgryte är därför ett steg som inte är likt mig att ta. Det är ett stup, och jag har klivit över kanten.
Jag har varit en Örgytespelare sedan nyårsdagen, tränat med laget i drygt en vecka. Det är inte Rotebro det här. Färgerna är desamma; det röda och det blåa får stå för tryggheten i denna nya värld. I övrigt är det mesta nytt. På gott och ont.
Man ska ha i åtanke att Rotebro IS antagligen är Sveriges minsta Division 2-förening, med knappt 300 medlemmar och där klubben förgäves försökt att hänga med i A-lagets tempo upp genom seriesystemet. Nyförvärv slås ofta av hur spartanskt omklädningsrummet är inrett, hur lite som är upplagt innan träningen och att det är sällsynt att hitta ett par strumpor som det inte är hål i. Hemblind efter så många år i min moderklubb, såg jag inte det som de nya såg. Tills jag kom till Göteborg och Örgryte.
Här är lokalerna stora, fräscha och stinker inte avlopp. Det är personal på plats när man kommer till träningen, det finns ett gym att utnyttja och på min plats i omklädningsrummet hänger det alltid nytvättade kläder på krokarna. Massor av kläder dessutom. Och när vi klev ut för den första träningen för säsongen, stod det dryga hundratalet supportrar och välkomnade oss - en siffra som vi inte alltid hade på hemmamatcherna i Rotebro. Om man inte blir bortskämd av att spela i Örgryte, så blir man i alla fall obortskämd (finns det ordet?) i Rotebro. Med det sagt tar jag inte ställning för vad som är bäst, det finns mycket gott i det Rotebro ger en, men efter sju år med hål i strumporna känns det skönt att ta på sig ett par hela inför träningen.
Den här bloggen skriver jag främst för att jag tycker att det är kul att skriva och för att det vore grymt om exempelvis Anders Bengtsson eller Henrik Ystén från fotbollsmagasinet Offside skulle läsa den och på stående fot ge mig ett jobb på deras tidning. Men jag ska också försöka skildra livet som fotbollsspelare i Örgryte, med inslag om vad som händer i omklädningsrummet, vem som blir argast vid förluster på träningarna och vem som förlorar oftast i kluns. Jag hoppas att du kommer gilla det.
Noterat från första veckan:
- Jobbig minipingistorsk mot Marcus, 0-11, som dock har valt att avstå från de flesta passen för att just träna minipingis. Nästa gång tar jag en poäng.
- Nära på att åka på böter första träningen då jag tog på mig fotbollsskorna i omklädningsrummet (det får man INTE!), men räddades av Fredrik och slapp bli 50 kronor fattigare.
- Örgryte har ett gym. Det hade inte Rotebro. Således; jag ligger efter i gymandet.
- Alla pratar göteborgska i omklädningsrummet utom jag. Har aldrig hört så mycket "gött" på en vecka i hela mitt liv. Det är gött.
Rött och blått är färgerna i mitt hjärta. Och från och med i år får det plats med två lag i det hjärtat. Jag har klivit över kanten, hoppas att det blir skönt att landa.
Johan Hedman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)