Det är väl alltid så; den lille mannen blir förr eller senare uppköpt av det stora etablissemanget. Den här bloggen kommer i fortsättningen att hittas på ÖIS hemsida, under rubriken "Hedmans blogg #13", vilket jag ser som en ära. Dock missnöjd, såhär i efterhand, att jag sålde mig för ynka noll kronor.
Att läsa om mina tankar på Örgytes hemsida istället för här, där du tidigare har hittat denna unga blogg, ska inte innebära någon större skillnad för dig som läsare. Inläggen kommer inte ändra karaktär och jag kommer inte bli styrd likt en marionettdocka av ledningen för att göra reklam för Örgryte. Oroa dig inte för det. Det är nämligen helt och hållet min åsikt att en sprillans ny Örgryte-halsduk för 150:- är ett kanonpris såhär i vinterkylan. Gå och köp nu!
Skoja bara. Tror att du får den billigare än så.
Så hädanefter är det Örgrytes hemsida som ska stå som startsida när du öppnar datorn, för där hittar du mig. Fler anledningar än så behöver du väl inte?
/13
Här är länken till den nya bloggen och dess första inlägg: http://fotboll.ois.se/9525/Nyhet.aspx
måndag 13 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Förlust i värmen mot Falkenberg
Ny förlust och nya skador i Falkenberg. Dålig utflykt? Nja, här fanns det en del gott att ta med sig hem också, inte minst den sydländska värmen.
Falkenberg skänkte den temperaturskillnad vi hade hoppats på när bussen styrde söderut och parkerade i tropiska -4 istället för det -10 som vi vant oss vid hemma på Öisgården. På bänken kunde man alltså jobba på brännan medan övriga spelare svettades på planen, och rapporter gör gällande att flera åskådare i publiken svimmade av värmeböljan. Nu hoppas man bara att denna värmebölja fortsätter uppåt i landet.
Falkenberg spelade en trevlig fotboll, där fina kombinationer på det svårfångade innermittfältet, varvades med längre diagonala bollar ut på kanterna. De oroade flertalet gånger med spel strax utanför vårt rödblåa straffområde, men utan att komma till särskilt farliga chanser och Peter behövde inte ta ut sig i den Falkenbergska värmen, tack vare uppoffrande försvarsspel blandat med oskärpa i hemmaoffensiven. Det gula spelövertaget fick oss dock att bli nedtryckta så till den milda grad att det var svårt att etablera något längre bollinnehav när vi väl erövrade bollen. Korta, men absolut inte ofarliga, anfall blev melodin i den första halvleken, även om förhoppningen innan matchen var att ha mer bollinnehav än senast mot GAIS. Närmast ett bortamål i den första halvleken var Filip som efter lite turbulens framför målet fick se sin lobb nickas undan på mållinjen, men även undertecknad hade en bra chans att ta ner Bengtssons välriktade inlägg och få till ett avslut, men valde det något okonventionella beslutet att "nicka" bollen löst med kinden istället. Överraskningsmomentet gick dock inte hem och vi förblev mållösa i den första halvleken. Det blev dock inte Falkenberg som gjorde mål efter fint spel på deras högerkant och efter ett förstklassigt avslut från snäv vinkel som förpassades i mål via stolpen. Ett mål som skulle bli matchens enda, vilket vi dock inte visste i halvtid så vi spelade den andra halvleken också i naiv förhoppning om att kunna ändra på resultatet.
I den andra halvleken tilläts vi låna bollen lite längre stunder och inhoppande Jonathan Lindström gjorde sina första minuter för säsongen och var pigg med fina dribblingar och bra rörelse långt fram i banan. Storebror Lindström hade också en av matchens bästa chanser att näta, med en frispark på straffområdesgränsen som dock försvann långt utanför. Närmast kvittering var dock inlånade junioren Daniel (nu hoppas jag verkligen inte att han heter David, i så fall ber jag om ursäkt) som träffade ribban med ett volleyskott efter en hörna. Hade varit en hyfsad debut att näta på det sättet.
"Synd, det är när man vill att något ska hända, och så händer inte det. Det är synd.", som Doktor Alban sa.
Nu blev det inga fler mål, varken framåt eller bakåt utan 0-1-förlusten var rättvis även om vi återigen visade att vi kan stå upp mot lag i högre divisioner. Tråkigt dock att både David Björkeryd och Emil Karlsson tvingades kliva av på grund av skador; Davids en lätt stukad fot som förhoppningsvis inte ska hålla honom borta någon längre stund, och Emil med en befarad bristning i låret, vilket kan vara värre. Vi knäpper alla våra händer ikväll och ber att skadorna ska vara lindriga och att våra lagkamrater står på benen igen snart.
Annat under gårdagen som dock var kul:
- Hannes fick spela mer än fem minuter och gjorde det bra trots det ovana positionen som mittback. Kul.
- Frågesporten i bussen på väg tillbaka till kylan i Göteborg som gick ut på att gissa vilka namn som var namn på Porrstjärnor och vilka som var "My little Pony"-karaktärer. Totalt omöjligt. Leinar och Peter vann. Varför de kan så mycket om porr och ponnys vet jag inte. Vill heller inte veta.
- Konversationen mellan Nacka och Leinar när den sistnämnde kommer på bussen och märker att hans plats är upptagen:
Nacka: "Är det här din plats Leinar?"
Leinar: (tyst, stirrar på Nacka)
Nacka: "Jag kan flytta på mig."
Leinar: (tyst, stirrar på Nacka)
Nacka flyttar sig snabbt till en annan plats. Leinar sätter sig på sin.
Det är aldrig kul att förlora och det är framförallt inte kul att skriva om förluster, men det gör en bara mer beslutsam att inte förlora någon mer match. Nu tycker jag att vi förlorat klart för i år, dags att sätta sig på vinnartåget. Första anhalt: Oddevold nästa vecka. Hoppa på det tåget, för nu åker vi!
/13
Falkenberg skänkte den temperaturskillnad vi hade hoppats på när bussen styrde söderut och parkerade i tropiska -4 istället för det -10 som vi vant oss vid hemma på Öisgården. På bänken kunde man alltså jobba på brännan medan övriga spelare svettades på planen, och rapporter gör gällande att flera åskådare i publiken svimmade av värmeböljan. Nu hoppas man bara att denna värmebölja fortsätter uppåt i landet.
Falkenberg spelade en trevlig fotboll, där fina kombinationer på det svårfångade innermittfältet, varvades med längre diagonala bollar ut på kanterna. De oroade flertalet gånger med spel strax utanför vårt rödblåa straffområde, men utan att komma till särskilt farliga chanser och Peter behövde inte ta ut sig i den Falkenbergska värmen, tack vare uppoffrande försvarsspel blandat med oskärpa i hemmaoffensiven. Det gula spelövertaget fick oss dock att bli nedtryckta så till den milda grad att det var svårt att etablera något längre bollinnehav när vi väl erövrade bollen. Korta, men absolut inte ofarliga, anfall blev melodin i den första halvleken, även om förhoppningen innan matchen var att ha mer bollinnehav än senast mot GAIS. Närmast ett bortamål i den första halvleken var Filip som efter lite turbulens framför målet fick se sin lobb nickas undan på mållinjen, men även undertecknad hade en bra chans att ta ner Bengtssons välriktade inlägg och få till ett avslut, men valde det något okonventionella beslutet att "nicka" bollen löst med kinden istället. Överraskningsmomentet gick dock inte hem och vi förblev mållösa i den första halvleken. Det blev dock inte Falkenberg som gjorde mål efter fint spel på deras högerkant och efter ett förstklassigt avslut från snäv vinkel som förpassades i mål via stolpen. Ett mål som skulle bli matchens enda, vilket vi dock inte visste i halvtid så vi spelade den andra halvleken också i naiv förhoppning om att kunna ändra på resultatet.
I den andra halvleken tilläts vi låna bollen lite längre stunder och inhoppande Jonathan Lindström gjorde sina första minuter för säsongen och var pigg med fina dribblingar och bra rörelse långt fram i banan. Storebror Lindström hade också en av matchens bästa chanser att näta, med en frispark på straffområdesgränsen som dock försvann långt utanför. Närmast kvittering var dock inlånade junioren Daniel (nu hoppas jag verkligen inte att han heter David, i så fall ber jag om ursäkt) som träffade ribban med ett volleyskott efter en hörna. Hade varit en hyfsad debut att näta på det sättet.
"Synd, det är när man vill att något ska hända, och så händer inte det. Det är synd.", som Doktor Alban sa.
Nu blev det inga fler mål, varken framåt eller bakåt utan 0-1-förlusten var rättvis även om vi återigen visade att vi kan stå upp mot lag i högre divisioner. Tråkigt dock att både David Björkeryd och Emil Karlsson tvingades kliva av på grund av skador; Davids en lätt stukad fot som förhoppningsvis inte ska hålla honom borta någon längre stund, och Emil med en befarad bristning i låret, vilket kan vara värre. Vi knäpper alla våra händer ikväll och ber att skadorna ska vara lindriga och att våra lagkamrater står på benen igen snart.
Annat under gårdagen som dock var kul:
- Hannes fick spela mer än fem minuter och gjorde det bra trots det ovana positionen som mittback. Kul.
- Frågesporten i bussen på väg tillbaka till kylan i Göteborg som gick ut på att gissa vilka namn som var namn på Porrstjärnor och vilka som var "My little Pony"-karaktärer. Totalt omöjligt. Leinar och Peter vann. Varför de kan så mycket om porr och ponnys vet jag inte. Vill heller inte veta.
- Konversationen mellan Nacka och Leinar när den sistnämnde kommer på bussen och märker att hans plats är upptagen:
Nacka: "Är det här din plats Leinar?"
Leinar: (tyst, stirrar på Nacka)
Nacka: "Jag kan flytta på mig."
Leinar: (tyst, stirrar på Nacka)
Nacka flyttar sig snabbt till en annan plats. Leinar sätter sig på sin.
Det är aldrig kul att förlora och det är framförallt inte kul att skriva om förluster, men det gör en bara mer beslutsam att inte förlora någon mer match. Nu tycker jag att vi förlorat klart för i år, dags att sätta sig på vinnartåget. Första anhalt: Oddevold nästa vecka. Hoppa på det tåget, för nu åker vi!
/13
fredag 10 februari 2012
Inför Falkenberg - ÖIS
Efter den mentala urladdningen mot lokalkonkurrenten GAIS inför pompa och ståt på Vallhalla, är det så dags för nästa träningsmatch, denna gång mot Superettanlaget Falkenbergs FF. Nu ska denna pompa och ståt förpassas ner till planen för oss i rödblått också. Om det blir pompa och ståt på läktaren? För mig är svaret givet; jag vet inte.
För en Stockholmare som jag, som dessutom inte har fått äran att spela i någon av landets högsta divisioner förknippas Falkenberg med en överhypad film (Farväl Falkenberg), ett Offsidereportage om och av Halmstadlegendaren Per "Texas" Johansson från i höstas och att staden, enligt min halvhjärtade undersökning på nätet, saknar en stadsslogan. Det ska därför bli intressant att se om morgondagens motståndare kan skänka nya perspektiv till staden och laget.
Under veckan som varit har vi fortsatt nöta försvarsspel (vi kommer inte släppa in en balja under säsongen), fortsatt frysa ansiktena av oss och fortsatt plåga oss igenom onsdagens fyspass. Men vi har även haft besök från landslaget, vilket fick oss att prestera hundra snäpp över vår egentliga förmåga och just nu är det inte fråga om det blir någon rödblå spelare i sommarens EM-trupp, utan hur många. Representanten från landslaget hette förresten Marcus och har spelat i Örgryte förut. Ska kolla upp vem det var mer exakt, svårt att hålla koll på alla gamla spelare i klubben...
Nu har klockan blivit mycket, match imorn och innan den gemensamma frukosten på Öisgården behöver jag min skönhetssömn.
Våra förberedelser för den annalkande bergsbestigningen fortsätter och imorn hoppas vi kunna packa ned både "bollinnehav" och "vinnarkultur" i ryggsäcken; två viktiga komponenter i packningslistan som är livsviktiga när berget tornar upp sig framför oss. Farväl Göteborg, nu väntar Falkenberg - "Staden utan slogan".
/13
För en Stockholmare som jag, som dessutom inte har fått äran att spela i någon av landets högsta divisioner förknippas Falkenberg med en överhypad film (Farväl Falkenberg), ett Offsidereportage om och av Halmstadlegendaren Per "Texas" Johansson från i höstas och att staden, enligt min halvhjärtade undersökning på nätet, saknar en stadsslogan. Det ska därför bli intressant att se om morgondagens motståndare kan skänka nya perspektiv till staden och laget.
Under veckan som varit har vi fortsatt nöta försvarsspel (vi kommer inte släppa in en balja under säsongen), fortsatt frysa ansiktena av oss och fortsatt plåga oss igenom onsdagens fyspass. Men vi har även haft besök från landslaget, vilket fick oss att prestera hundra snäpp över vår egentliga förmåga och just nu är det inte fråga om det blir någon rödblå spelare i sommarens EM-trupp, utan hur många. Representanten från landslaget hette förresten Marcus och har spelat i Örgryte förut. Ska kolla upp vem det var mer exakt, svårt att hålla koll på alla gamla spelare i klubben...
Nu har klockan blivit mycket, match imorn och innan den gemensamma frukosten på Öisgården behöver jag min skönhetssömn.
Våra förberedelser för den annalkande bergsbestigningen fortsätter och imorn hoppas vi kunna packa ned både "bollinnehav" och "vinnarkultur" i ryggsäcken; två viktiga komponenter i packningslistan som är livsviktiga när berget tornar upp sig framför oss. Farväl Göteborg, nu väntar Falkenberg - "Staden utan slogan".
/13
onsdag 8 februari 2012
Att nästan träffa en idol
Idag var ingen vanlig dag på träningen, idag träffade jag nämligen en hjälte. Nästan i alla fall.
När Florin Raducioiu snyggt placerade in 2-1 för Rumänien bakom en chanslös Thomas Ravelli i det svenska målet under VM-kvartsfinalen 1994, trodde jag och mina två äldre syskon att det svenska VM-äventyret, som trollbundit oss under sommaren, var över. Jag och min bror började gråta, medan vår syster sprang in till Mormor i hennes stuga på landstället utanför Malmköping. Det var ju förlängning och, skadade av vårens ishockeymästerskap, tog vi för givet att det var Sudden Death som gällde. Barn kan vara så dumma. När vi såg att spelarna fortsatte att spela som om allt var som vanligt, började Anders och jag hoppa av glädje och skrek efter Erika att matchen trots allt inte var slut. Hon kom inte tillbaka, utan följde det rafflande slutet på matchen med Mormor via hennes, redan då, omoderna radio. Vi kunde inte bry oss mindre av var vår syster var då, allt fokus låg på TV:n och spelarna som utkämpade tidernas överlägset viktigaste match, enligt vår uppfattning. En stund senare hoppade världens längsta man genom tiderna, enligt vår uppfattning, högt, högt över Rumäniens dvärgmålvakt och nickade in kvitteringen som innebar straffläggningsseger och Sveriges största idrottsögonblick genom tiderna, en uppfattning som många delade och fortfarande delar med mig och min bror.
18 år senare står jag ansikte mot ansikte med mannen som hoppade hela vägen in i mitt sexåriga hjärta, med två fiktiva pistoler som målgest och en frisyr som både jag och min bror hade som modell för våra klippningar. Kennet Andersson.
När Florin Raducioiu snyggt placerade in 2-1 för Rumänien bakom en chanslös Thomas Ravelli i det svenska målet under VM-kvartsfinalen 1994, trodde jag och mina två äldre syskon att det svenska VM-äventyret, som trollbundit oss under sommaren, var över. Jag och min bror började gråta, medan vår syster sprang in till Mormor i hennes stuga på landstället utanför Malmköping. Det var ju förlängning och, skadade av vårens ishockeymästerskap, tog vi för givet att det var Sudden Death som gällde. Barn kan vara så dumma. När vi såg att spelarna fortsatte att spela som om allt var som vanligt, började Anders och jag hoppa av glädje och skrek efter Erika att matchen trots allt inte var slut. Hon kom inte tillbaka, utan följde det rafflande slutet på matchen med Mormor via hennes, redan då, omoderna radio. Vi kunde inte bry oss mindre av var vår syster var då, allt fokus låg på TV:n och spelarna som utkämpade tidernas överlägset viktigaste match, enligt vår uppfattning. En stund senare hoppade världens längsta man genom tiderna, enligt vår uppfattning, högt, högt över Rumäniens dvärgmålvakt och nickade in kvitteringen som innebar straffläggningsseger och Sveriges största idrottsögonblick genom tiderna, en uppfattning som många delade och fortfarande delar med mig och min bror.
18 år senare står jag ansikte mot ansikte med mannen som hoppade hela vägen in i mitt sexåriga hjärta, med två fiktiva pistoler som målgest och en frisyr som både jag och min bror hade som modell för våra klippningar. Kennet Andersson.
Vilken skam att jag inte såg att det var han.
Det var på en mörk parkeringsplats utanför Frölunda Campus, som jag och Emil ikväll stod och väntade på att Björkeryd skulle komma tillbaka från P-automaten, som bilen parkerade bredvid oss och mannen i förarsätet klev ut. Jag märkte att Emil inte riktigt fokuserade på min monolog om senaste avsnittet av Gladiatorerna, men antog att det berodde på det usla samtalsämnet. Det gjorde det inte. Emil hade precis sett en äkta bronshjälte kliva ur bilen bredvid och gå förbi oss i riktning mot Parkeringsautomaten. "Var inte det där Kennet Andersson?", avbröt Emil mig. "Va?, Vardå?", svarade jag, som helt glömde bort vad jag hade pratat om. Att syna en legendar gör man ju inte varje dag. Emil förklarade för mig hur situationen låg till och jag blev mer och mer panikslagen över att jag just missat min chans att ta på en av de stora hjältarna från min barndom. När Björkeryd kom tillbaka med sin p-biljett, och vi började gå mot omklädningsrummen, försökte jag förhala det hela genom att hjälpa Tommy, som precis parkerat sin bil, med några slantar till automaten. Tommy trodde nog att det var av omtanke, men mitt enda syfte med denna goda gärning var att kunna närvara när Kennet kom tillbaka till sin bil. Det gjorde han inte. Kön var för lång, jag insåg att jag skulle missa honom och gick efter de andra mot omklädningsrummen. Min chans var borta, och jag hade missat den på grund av Gladiatorerna. Om det finns en Gud så är han bra jävla taskig ibland.
Alla har vi som är tillräckligt gamla för att minnas den oslagbara sommaren 94, minnen som mitt som beskrivs i inledningen. Alla kan vi återskapa den euforiska känsla som väcktes inom oss när Sverige besegrade land efter land mitt i den svenska sommarnatten. Alla förstår vi hur stort det är att få möta en av dessa hjältar en mörk och kall februarikväll på väg till träningen och hur snopet det är att missa denna chans. Alla förstår vi också hur idiotiskt det är att Kennet Andersson är tvungen att betala parkeringsavgift; grabben har fan gett oss ett VM-brons, han kan parkera sin bil var fan han vill! Om det så är över en liten friidrottsknatte som ska på träning i hallen bredvid så är det lugnt. Där Kennet vill parkera, där parkerar han - utan att betala.
Jag hade svårt att koncentrera mig idag på träningen, tankarna var på annat håll. De fanns i en soffa på ett landställe där jag i min barndom lärde mig älska en sport och ett landslag. Och en lång man som fortfarande gillade att leka med pickadoller.
/13
tisdag 7 februari 2012
Försäsong ett minne blott?
Styrka, snabbhet, balans och smidighet är alla egenskaper som vi i Örgryte, likt alla andra lag, sliter med att förbättra under försäsongen, med hjälp av tunga vikter, flämtande andetag och sega ben. Nu kan dessa hårda fyspass vara ett minne blott. Allt tack vare en liten kille och hans armband.
Den lilla killen jag pratar om är ingen mindre än vår kära Jacob Lindström, som inte bara är en gudabenådad fotbollsspelare, utan även en entreprenör med framtid inom företagsvärlden. Det är nämligen Jacob som har införlivat detta, till synes, magiska lilla armband som alltså ska hjälpa oss att maximera våra fysiska egenskaper. Under de senaste veckorna har Jacob försökt kränga på oss dessa band, vilket vi i laget har mött med stor skepsis. De flesta av oss skulle vilja se några fler tillförlitliga studier som kan påvisa bandens fantastiska egenskaper innan vi öppnar plånboken, medan andra mer blåögda och godtrogna spelare, som Jocke Hall och Fredrik litar blint på dess förmåga och gladeligen pungar ut det som lillebror Lindström kräver i ersättning. Oavsett huruvida man tror på bandens förträfflighet eller ej, ser vi alla med spänd förväntan på hur försökskaninerna lyckas i sin träning. Jag menar, tänk om det faktiskt fungerar; hur revolutionerande blir inte försäsongsträningen då?! Aldrig mer några tunga vikter i gymmet eller långa intervaller på en isig plan, aldrig mer träningsvärk som får en att undvika trappor eller intervaller i trappor som inte kan få en att undvika träningsvärk. Fungerar detta har Jacob antagligen nobelpriset i säker hand. I alla kategorier.
Under veckorna som kommer ska jag hålla ögon och öron öppna för att kunna snappa upp hur de lyckliga ägarna till dessa band presterar under träningarna, för att kunna tyda huruvida detta lilla projekt är framtidens styrketräning eller om det endast är bluff och båg. Spännande veckor att vänta alltså.
På onsdag väntar det sista fyspasset i Frölunda Campus - ett pass som antas bli tuffare än någonsin. Det vore bra om banden har övertygat innan dess så att vi slipper det träningstillfället och bara trär på oss Jacobs fysersättare istället. Så ikväll håller vi tummarna för Jocke och Fredrik. Framtiden väntar runt hörnet, kanske till och med runt handen.
/13
Den lilla killen jag pratar om är ingen mindre än vår kära Jacob Lindström, som inte bara är en gudabenådad fotbollsspelare, utan även en entreprenör med framtid inom företagsvärlden. Det är nämligen Jacob som har införlivat detta, till synes, magiska lilla armband som alltså ska hjälpa oss att maximera våra fysiska egenskaper. Under de senaste veckorna har Jacob försökt kränga på oss dessa band, vilket vi i laget har mött med stor skepsis. De flesta av oss skulle vilja se några fler tillförlitliga studier som kan påvisa bandens fantastiska egenskaper innan vi öppnar plånboken, medan andra mer blåögda och godtrogna spelare, som Jocke Hall och Fredrik litar blint på dess förmåga och gladeligen pungar ut det som lillebror Lindström kräver i ersättning. Oavsett huruvida man tror på bandens förträfflighet eller ej, ser vi alla med spänd förväntan på hur försökskaninerna lyckas i sin träning. Jag menar, tänk om det faktiskt fungerar; hur revolutionerande blir inte försäsongsträningen då?! Aldrig mer några tunga vikter i gymmet eller långa intervaller på en isig plan, aldrig mer träningsvärk som får en att undvika trappor eller intervaller i trappor som inte kan få en att undvika träningsvärk. Fungerar detta har Jacob antagligen nobelpriset i säker hand. I alla kategorier.
Under veckorna som kommer ska jag hålla ögon och öron öppna för att kunna snappa upp hur de lyckliga ägarna till dessa band presterar under träningarna, för att kunna tyda huruvida detta lilla projekt är framtidens styrketräning eller om det endast är bluff och båg. Spännande veckor att vänta alltså.
På onsdag väntar det sista fyspasset i Frölunda Campus - ett pass som antas bli tuffare än någonsin. Det vore bra om banden har övertygat innan dess så att vi slipper det träningstillfället och bara trär på oss Jacobs fysersättare istället. Så ikväll håller vi tummarna för Jocke och Fredrik. Framtiden väntar runt hörnet, kanske till och med runt handen.
/13
söndag 5 februari 2012
Att packa inför bergsbestigning
När division 1 södra inleds hemma mot Skövde den 16 april står vi vid foten på ett berg. Ett berg som ska bestigas och där Superettan väntar på toppen. Innan dess måste vi dock packa vår väska, och det började vi med igår.
Derbyt mot GAIS på ett svinkallt Vallhalla, med en värmande storpublik blev den värdemätaren som vi hade hoppats på. Ett allsvenskt motstånd som ställde upp med ett starkt lag skulle verkligen visa på om vi packat vår väska till säsongens kommande bergsbestigning på ett lyckat sätt så här långt på försäsongen. Efter 90 minuters hårt jobb, där försvarsspelet stod i fokus kan vi nog konstatera att vi börjat packa vår väska rätt bra. Nödvändiga saker ligger längst ner i ryggsäcken, men än finns det mycket kvar att lägga i. Men när vi stegar in på Gamla Ullevi den där aprilmåndagen mot Skövde ska vi ha packat klart, för då börjar vår långa resa uppför berget som ska ta oss till Superettan.
Det hetaste samtalsämnet inför gårdagens match var det sibiriska klimat som greppat om Göteborg den senaste veckan och som under matchen fick David Björkeryds hår att frysa till is. Det var nog klart värre att stå på läktaren än att springa runt på planen, även om ni på ståplats i alla fall kunde värma er med en bengal eller två. Såna fick vi på planen inte ha.
Även om vi inte lyckades hedra den sjungande ÖIS-klacken med en seger, stod vi för en bra insats. Särskilt försvarsmässigt, där GAIS hade svårt att forcera vårt fort och där innermittfältet sprang som kenyaner för att hålla kolla på motståndets spelskickliga mittfält. Mest av alla sprang nog Jacob Lindström -planens gigant i mina ögon- som inledde matchen med att pungsparka Wanderson och fortsatte resten av matchen att springa, kapa, vinna boll, skälla och vara kreativ med boll. Fantastiskt att se. Att försvarsspelet fungerade var såklart glädjande, eftersom det har präglat våra träningar såhär långt in på säsongen.
Offensivt har vi mer att jobba med, även om vi inte var ofarliga. Farligast var Emil som var ytterst nära att ge oss ledningen med en ribbträff efter en soloprestation. Vårt fokus på försvarsspelet gjorde också att vi inte hade den önskvärda kraften kvar i anfallsspelet, men att vi inte gjorde en hundraprocentig anfallsinsats må så vara den här gången. Det kommer att komma om vi fortsätter jobba hårt och förhoppningsvis kommer vi inte behöva vara utan boll så länge i kommande matcher, då vi förväntas vara det spelförande laget.
I helhet ska vi vara nöjda med vår insats, även om det hade varit skönt att kunna stoltsera med en seger i första matchen, särskilt när motståndet var GAIS. Vi har verkligen börjat packa bra, men som sagt, det är mycket mer som ska packas och det börjar vi med redan på måndag på träningen. Vi har ju ett berg att bestiga.
/13
Derbyt mot GAIS på ett svinkallt Vallhalla, med en värmande storpublik blev den värdemätaren som vi hade hoppats på. Ett allsvenskt motstånd som ställde upp med ett starkt lag skulle verkligen visa på om vi packat vår väska till säsongens kommande bergsbestigning på ett lyckat sätt så här långt på försäsongen. Efter 90 minuters hårt jobb, där försvarsspelet stod i fokus kan vi nog konstatera att vi börjat packa vår väska rätt bra. Nödvändiga saker ligger längst ner i ryggsäcken, men än finns det mycket kvar att lägga i. Men när vi stegar in på Gamla Ullevi den där aprilmåndagen mot Skövde ska vi ha packat klart, för då börjar vår långa resa uppför berget som ska ta oss till Superettan.
Det hetaste samtalsämnet inför gårdagens match var det sibiriska klimat som greppat om Göteborg den senaste veckan och som under matchen fick David Björkeryds hår att frysa till is. Det var nog klart värre att stå på läktaren än att springa runt på planen, även om ni på ståplats i alla fall kunde värma er med en bengal eller två. Såna fick vi på planen inte ha.
Även om vi inte lyckades hedra den sjungande ÖIS-klacken med en seger, stod vi för en bra insats. Särskilt försvarsmässigt, där GAIS hade svårt att forcera vårt fort och där innermittfältet sprang som kenyaner för att hålla kolla på motståndets spelskickliga mittfält. Mest av alla sprang nog Jacob Lindström -planens gigant i mina ögon- som inledde matchen med att pungsparka Wanderson och fortsatte resten av matchen att springa, kapa, vinna boll, skälla och vara kreativ med boll. Fantastiskt att se. Att försvarsspelet fungerade var såklart glädjande, eftersom det har präglat våra träningar såhär långt in på säsongen.
Offensivt har vi mer att jobba med, även om vi inte var ofarliga. Farligast var Emil som var ytterst nära att ge oss ledningen med en ribbträff efter en soloprestation. Vårt fokus på försvarsspelet gjorde också att vi inte hade den önskvärda kraften kvar i anfallsspelet, men att vi inte gjorde en hundraprocentig anfallsinsats må så vara den här gången. Det kommer att komma om vi fortsätter jobba hårt och förhoppningsvis kommer vi inte behöva vara utan boll så länge i kommande matcher, då vi förväntas vara det spelförande laget.
I helhet ska vi vara nöjda med vår insats, även om det hade varit skönt att kunna stoltsera med en seger i första matchen, särskilt när motståndet var GAIS. Vi har verkligen börjat packa bra, men som sagt, det är mycket mer som ska packas och det börjar vi med redan på måndag på träningen. Vi har ju ett berg att bestiga.
/13
torsdag 2 februari 2012
Månadsgala i omklädningsrummet
ÖIS omklädningsrum 2 februari 2012, klockan 16.25.
Prytz ställer sig framme vid tavlan i omklädningsrummet - det blir tyst. Det går att ta på stämningen i rummet, förväntan glimrar i allas ögon, men även ett uns av avund kan tydas där. Nacka stegar fram, med ett stolt flin i ansiktet. Han drar ut på sin tid i strålkastarljuset, för det här är inte hans stund egentligen. I omklädningsrummet sitter en spelare med lite rakare rygg, med lite mer förväntan i ögonen. Resten av spelarna sneglar mot hans plats, drömmer om att få allas blickar riktade mot sig om en månad. Nacka fingrar på något bakom sin rygg, de som sitter närmast sin assisterande tränare sträcker på ryggarna för att få en skymt av det åtråvärda där bakom. De behöver inte göra det länge, för Nacka har dragit ut på det länge nog, han tar fram det han har hållit dolt bakom sin rygg; priset till månadens Nackatrofévinnare kan beskådas inför stora ögon och hållna andetag. En 33 cl-flaska Champis! Grattis David Leinar!
För den som inte noterat det ännu, så har denna blogg inte överöst sina läsare med bilder, något som det förhoppningsvis blir ändring på. Idag hade jag långtgående planer på att detta inlägg skulle innehålla bloggens första bild. En bild på den lista över samtliga spelares poäng i Nackatrofén som satt uppe på anslagstavlan innan träningen. Innan träningen var det ja. Efter träningen, när jag med kameran i högsta hugg gick till anslagstavlan var listan borta. Ack, denna besvikelse! Och bloggens första bild får vänta på sig ett litet tag till.
För övrigt går taggningen inför lördagens derby i helt rätt riktning. Vi har fått förbud mot att:
- Bära gröna eller svarta kläder. Och framförallt inte grönsvarta.
- Köpa makrill i Fiskekyrka om de inte ämnas skändas.
- Uttala ord som börjar på "G", vilket är oerhört svårt, men nödvändigt eftersom lördagens motståndare har samma begynnelsebokstav.
- Titta på GAIS-märket när vi åker förbi Gamla Ullevi.
Hårda, men nödvändiga krav för att få in rätt stämning till på lördag. Nu ska jag måla om vardagsrummet rödblått och titta på gamla videoupptagningar när ÖIS slagit GAIS. Hörs imorn.
/13
Prytz ställer sig framme vid tavlan i omklädningsrummet - det blir tyst. Det går att ta på stämningen i rummet, förväntan glimrar i allas ögon, men även ett uns av avund kan tydas där. Nacka stegar fram, med ett stolt flin i ansiktet. Han drar ut på sin tid i strålkastarljuset, för det här är inte hans stund egentligen. I omklädningsrummet sitter en spelare med lite rakare rygg, med lite mer förväntan i ögonen. Resten av spelarna sneglar mot hans plats, drömmer om att få allas blickar riktade mot sig om en månad. Nacka fingrar på något bakom sin rygg, de som sitter närmast sin assisterande tränare sträcker på ryggarna för att få en skymt av det åtråvärda där bakom. De behöver inte göra det länge, för Nacka har dragit ut på det länge nog, han tar fram det han har hållit dolt bakom sin rygg; priset till månadens Nackatrofévinnare kan beskådas inför stora ögon och hållna andetag. En 33 cl-flaska Champis! Grattis David Leinar!
För den som inte noterat det ännu, så har denna blogg inte överöst sina läsare med bilder, något som det förhoppningsvis blir ändring på. Idag hade jag långtgående planer på att detta inlägg skulle innehålla bloggens första bild. En bild på den lista över samtliga spelares poäng i Nackatrofén som satt uppe på anslagstavlan innan träningen. Innan träningen var det ja. Efter träningen, när jag med kameran i högsta hugg gick till anslagstavlan var listan borta. Ack, denna besvikelse! Och bloggens första bild får vänta på sig ett litet tag till.
För övrigt går taggningen inför lördagens derby i helt rätt riktning. Vi har fått förbud mot att:
- Bära gröna eller svarta kläder. Och framförallt inte grönsvarta.
- Köpa makrill i Fiskekyrka om de inte ämnas skändas.
- Uttala ord som börjar på "G", vilket är oerhört svårt, men nödvändigt eftersom lördagens motståndare har samma begynnelsebokstav.
- Titta på GAIS-märket när vi åker förbi Gamla Ullevi.
Hårda, men nödvändiga krav för att få in rätt stämning till på lördag. Nu ska jag måla om vardagsrummet rödblått och titta på gamla videoupptagningar när ÖIS slagit GAIS. Hörs imorn.
/13
tisdag 31 januari 2012
Barbent vinnare i januari
När spelarna i Örgryte IS somnar ikväll under januaris sista skälvande timmar, kommer en av dem göra det lite gladare än övriga i truppen. Han heter David Leinar och är årets första månadsvinnare i Nackatrofén. Sov gott inatt David, imorn är det en ny månad; underbart är kort.
Vintern hade dagen till ära flyttat fram sina styrkor och hade, med sin bitande kyla, Öisgården i ett kallt järngrepp då träningen skulle börja. Tår som frös, andedräkt som formade dimmoln över våra huvuden och en nyspolad plan som hade passat vilket bandylag som helst. När vi gick av planen efter nittio minuters träning var det is i våra vattenflaskor, men Leinar hade fortfarande bara ben under sina shorts. Vissa principer ruckar man inte på.
Inför den avgörande Nackatrofédeltävlingen, fick spelartruppen veta att det skulle stå mellan två, icke-offentliggjorda tävlande, som inför dagens matchspel skrapat ihop 25 poäng var under månaden. Man kunde ta på förväntningarna redan i omklädningsrummet. Tänk om man var en av de två som hade chansen till den åtråvärda månadstiteln?! Matchen i sig varade bara i tio minuter och handlade mest om att hålla sig på benen och undvika de hala fläckarna som spridit sig över planen. En tillknäppt historia med få målchanser där Emils mål, efter Jocke Halls eminenta förarbete, blev matchavgörande och alltså gav Leinar trofén. I det förlorande laget hade Hannes extra anledning att hänga läpp i och med att han var den andra med 25 poäng inför matchen, och en andraplats är inget vi gläds åt i detta lag. Leinar vann, resten förlorade. Kul tävling.
Prisceremonin förpassas till morgondagens träning, där Nacka har utlovat en förstklassig gala med det hemliga och hypade priset till månadens Nackavinnare som kronan på verket. Morgondagens gala är dock en av få galor som inte TV-sänds i år, rättigheterna var för dyra. Endast bjudna gäster är välkomna, och vi hoppas att celebriteter som Zlatan, Obama, Kungen och Rolf-Göran Bengtsson håller sina ord och kommer som lovat, det ger liksom galan och dess pris en större dignitet.
Att just David Leinar vann denna månad var inte särskilt förvånande. Hans förakt mot kylan som visats genom att spela utan underställ har gjort Motala-expressen lättare än alla andra tungt lastade lok, vilket han har utnyttjat väl. När våren kommer smygande och vi andra slutar bära så många vagnar, kommer vi tuffa förbi honom. Njut medan du kan.
Imorn börjar en ny månad, en kort sådan, och kampen om nästa trofé kan ta sin början. Då står alla på noll igen. Men inatt kan en sova med ett leende på läpparna. Han heter David. Grattis!
Vintern hade dagen till ära flyttat fram sina styrkor och hade, med sin bitande kyla, Öisgården i ett kallt järngrepp då träningen skulle börja. Tår som frös, andedräkt som formade dimmoln över våra huvuden och en nyspolad plan som hade passat vilket bandylag som helst. När vi gick av planen efter nittio minuters träning var det is i våra vattenflaskor, men Leinar hade fortfarande bara ben under sina shorts. Vissa principer ruckar man inte på.
Inför den avgörande Nackatrofédeltävlingen, fick spelartruppen veta att det skulle stå mellan två, icke-offentliggjorda tävlande, som inför dagens matchspel skrapat ihop 25 poäng var under månaden. Man kunde ta på förväntningarna redan i omklädningsrummet. Tänk om man var en av de två som hade chansen till den åtråvärda månadstiteln?! Matchen i sig varade bara i tio minuter och handlade mest om att hålla sig på benen och undvika de hala fläckarna som spridit sig över planen. En tillknäppt historia med få målchanser där Emils mål, efter Jocke Halls eminenta förarbete, blev matchavgörande och alltså gav Leinar trofén. I det förlorande laget hade Hannes extra anledning att hänga läpp i och med att han var den andra med 25 poäng inför matchen, och en andraplats är inget vi gläds åt i detta lag. Leinar vann, resten förlorade. Kul tävling.
Prisceremonin förpassas till morgondagens träning, där Nacka har utlovat en förstklassig gala med det hemliga och hypade priset till månadens Nackavinnare som kronan på verket. Morgondagens gala är dock en av få galor som inte TV-sänds i år, rättigheterna var för dyra. Endast bjudna gäster är välkomna, och vi hoppas att celebriteter som Zlatan, Obama, Kungen och Rolf-Göran Bengtsson håller sina ord och kommer som lovat, det ger liksom galan och dess pris en större dignitet.
Att just David Leinar vann denna månad var inte särskilt förvånande. Hans förakt mot kylan som visats genom att spela utan underställ har gjort Motala-expressen lättare än alla andra tungt lastade lok, vilket han har utnyttjat väl. När våren kommer smygande och vi andra slutar bära så många vagnar, kommer vi tuffa förbi honom. Njut medan du kan.
Imorn börjar en ny månad, en kort sådan, och kampen om nästa trofé kan ta sin början. Då står alla på noll igen. Men inatt kan en sova med ett leende på läpparna. Han heter David. Grattis!
måndag 30 januari 2012
GAIS-veckan inledd
Första träningsmatchen brukar varje år handla om felpass, vilsna spelare, minusgrader och närmast sörjande i publiken. Brukar. Nu är det lokalderby mot allsvenska GAIS inför en förväntad storpublik med mycket känslor. Felpassen, de vilsna spelarna och minusgraderna får du på köpet...
För mig som nyinflyttad har början av säsongen handlat mycket om att väcka en stark klubbkänsla för Örgryte, vilket såklart har fått mig att ta avstånd från de klubbar som är lagets lokalkonkurrenter. Och även om lördagens makrillar till motståndare inte kommer vara en konkurrent under kommande seriespel, är det en klubb som alltid kommer vara en rival och väcka känslor hos såväl spelare som hos supportrar. Matchen är alltså mer än bara en träningsmatch, mer än bara en värdemätare för att se var vi står. Mer än bara en fotbollsmatch mellan två fotbollslag.
GAIS, som har kommit längre in i säsongen och redan börjat sina träningsmatcher är på pappret favoriter på lördag, men den glädje och den förväntan som finns hos oss rödblåa kommer förhoppningsvis att kompensera detta och göra det till en härlig kamp på Vallhallas konstgräs. Mer om uppladdningen till den matchen kommer såklart under veckan, håll till godo så länge.
Innan matchen på lördag har vi ju som bekant en annan vinst att kämpa om; månadstiteln i Nackatrofén. Idag delades nya poäng ut i månadens näst sista träning, dock inte via det sedvanliga matchspelet utan genom ett "riktningsbestämt possessionspel" (latinskt ord för passninsgövning som används i laget eftersom vi har många som växte upp i det antika Grekland). Rakt igenom dålig idé av Nacka eftersom jag var med i det förlorande laget och om jag hade någon chans på månadstrofén innan dagens tävling så försvann den definitivt i och med denna förlust. Trist.
Annars hade vi dagens...
...fysträning: "Idag är det mer rörelseträning och ingen fys med vikter". TACK för det citatet fystränare Erik!
...Jonathan Lindström: Walter Thomas Jr. I Lindströms frånvaro var det Walter som tog de två fegpoängen i Nackatrofén.
...otacksammaste uppgift: Philip Hollender, som fick agera högerytter på den ishala högerkanten under pressövningen, som dock hade glömt skridskorna. Ett ord på tretton bokstäver och det är inte Systembolaget: F-ö-r-h-å-l-l-s-a-m-h-e-t.
Imorn får vi veta vem som tar hem säsongens första månadstrofé och tycker jag att spelaren i fråga är en välförtjänt vinnare, publiceras detta såklart på bloggen. Annars vete tusan. Nu är det dags för en nattmacka. Med makrill på.
/13
För mig som nyinflyttad har början av säsongen handlat mycket om att väcka en stark klubbkänsla för Örgryte, vilket såklart har fått mig att ta avstånd från de klubbar som är lagets lokalkonkurrenter. Och även om lördagens makrillar till motståndare inte kommer vara en konkurrent under kommande seriespel, är det en klubb som alltid kommer vara en rival och väcka känslor hos såväl spelare som hos supportrar. Matchen är alltså mer än bara en träningsmatch, mer än bara en värdemätare för att se var vi står. Mer än bara en fotbollsmatch mellan två fotbollslag.
GAIS, som har kommit längre in i säsongen och redan börjat sina träningsmatcher är på pappret favoriter på lördag, men den glädje och den förväntan som finns hos oss rödblåa kommer förhoppningsvis att kompensera detta och göra det till en härlig kamp på Vallhallas konstgräs. Mer om uppladdningen till den matchen kommer såklart under veckan, håll till godo så länge.
Innan matchen på lördag har vi ju som bekant en annan vinst att kämpa om; månadstiteln i Nackatrofén. Idag delades nya poäng ut i månadens näst sista träning, dock inte via det sedvanliga matchspelet utan genom ett "riktningsbestämt possessionspel" (latinskt ord för passninsgövning som används i laget eftersom vi har många som växte upp i det antika Grekland). Rakt igenom dålig idé av Nacka eftersom jag var med i det förlorande laget och om jag hade någon chans på månadstrofén innan dagens tävling så försvann den definitivt i och med denna förlust. Trist.
Annars hade vi dagens...
...fysträning: "Idag är det mer rörelseträning och ingen fys med vikter". TACK för det citatet fystränare Erik!
...Jonathan Lindström: Walter Thomas Jr. I Lindströms frånvaro var det Walter som tog de två fegpoängen i Nackatrofén.
...otacksammaste uppgift: Philip Hollender, som fick agera högerytter på den ishala högerkanten under pressövningen, som dock hade glömt skridskorna. Ett ord på tretton bokstäver och det är inte Systembolaget: F-ö-r-h-å-l-l-s-a-m-h-e-t.
Imorn får vi veta vem som tar hem säsongens första månadstrofé och tycker jag att spelaren i fråga är en välförtjänt vinnare, publiceras detta såklart på bloggen. Annars vete tusan. Nu är det dags för en nattmacka. Med makrill på.
/13
söndag 29 januari 2012
Nya skor och Pommac i veckan som varit
Veckan före veckan före ska summeras, där före handlar om Matchen med stort M; försäsongspremiär och lokalderby. Men det tar vi nästa vecka, nu ska det handla om skoprovning, Nackatroféer och födelsedagsfirande.
Vi börjar med troféerna. Eller trofén räcker gott och väl, men inte vilken gammal dammig trofé som helst utan nu snackar vi troféernas trofé; Nackatrofén. Den delas ut varje månad till den spelare i laget som har skrapat ihop flest individuella poäng under matchspelet under månaden som gått - ett åtråvärt pris som skapar starka känslor hos spelartruppen. Assisterande tränare Jonas "Nacka" Karlén är inte bara far till turneringen som bär hans namn, han agerar även domare - en otacksam uppgift när förlorarna börjar hopa sig kring honom efter det avslutande träningspasset. Ju äldre förlorare desto sämre förlorare. Ojämna lag, feldomslut, opumpade bollar och icke-godkända regler av UEFA är några av de klagomål som Nacka måste värja sig mot efter varje träning. Den enda spelaren som inte behöver bekymra sig över några petitesser som opumpade bollar eller resultat under träningen är Jonathan Lindström som tagit för vana att fega till sig två (av maximalt tre) poäng redan innan matchspelet börjar, eftersom vi ofta är ojämnt antal spelare i lagen. För att undvika spelaruppror har därför storebror Lindström spelat en halvlek med vardera lag, vilket gör att han inte kan få full pott. På tisdag får vi se vem som tar hem månadssegern i Nackatrofén och då får vi se om fegheten lönar sig. Utlovar noggrann rapportering från slutstriden i denna prestigefyllda tävling.
Nog om det.
Något som inte varit en vana för mig i mina tidigare fotbollsår, är att få saker. Som exempelvis fotbollsskor. I Rotebro fick vi reducerat pris på ett par skor om man lyckades ta sig till en butik under en viss tid under arbetstid. Och om man läste böcker för blinda efteråt. Döm av min lycka när jag klampar in i omklädningsrummet inför fredagens träning och får välja, inte ett, utan TVÅ par nya skor till mina fötter. Och jag behövde inte ens vara snäll mot någon blind stackare. För er som undrar vad jag valde för skor så kan jag avslöja att det blev ett par i känguru- och ett i kalvskinn; känns som att känguruskorna kommer att vara att föredra i nickduellerna, medan kalvskorna nog lämpar bäst, ja när fan då? När jag går på grönbete?
Innan denna högtidsstund hade vi hunnit fira Nackas tjugoåttonde födelsedag med såväl tårta som den klassiska alkoholfria festdrycken Pommac. Enligt vad traditionen bjuder ska man som födelsedagsbarn, i bästa dagismanér bjuda klassen, jag menar laget, på tårta. Nacka satte med två välsmakande tårtor ribban högt för framtida födelsedagsfirare. Detta kan bli säsongens godaste interna tävling.
Nu är det dags att lägga fokus på nästa veckas höjdpunkt - lördagens derby mot GAIS - som inte bara blir en bra värdemätare för oss som lag, utan en godbit för såväl spelare som supportrar med en förhoppningsvis härlig inramning på Vallhalla. Men vi hörs innan dess. Det finns ju en Nackatrofé att hämta.
13
Vi börjar med troféerna. Eller trofén räcker gott och väl, men inte vilken gammal dammig trofé som helst utan nu snackar vi troféernas trofé; Nackatrofén. Den delas ut varje månad till den spelare i laget som har skrapat ihop flest individuella poäng under matchspelet under månaden som gått - ett åtråvärt pris som skapar starka känslor hos spelartruppen. Assisterande tränare Jonas "Nacka" Karlén är inte bara far till turneringen som bär hans namn, han agerar även domare - en otacksam uppgift när förlorarna börjar hopa sig kring honom efter det avslutande träningspasset. Ju äldre förlorare desto sämre förlorare. Ojämna lag, feldomslut, opumpade bollar och icke-godkända regler av UEFA är några av de klagomål som Nacka måste värja sig mot efter varje träning. Den enda spelaren som inte behöver bekymra sig över några petitesser som opumpade bollar eller resultat under träningen är Jonathan Lindström som tagit för vana att fega till sig två (av maximalt tre) poäng redan innan matchspelet börjar, eftersom vi ofta är ojämnt antal spelare i lagen. För att undvika spelaruppror har därför storebror Lindström spelat en halvlek med vardera lag, vilket gör att han inte kan få full pott. På tisdag får vi se vem som tar hem månadssegern i Nackatrofén och då får vi se om fegheten lönar sig. Utlovar noggrann rapportering från slutstriden i denna prestigefyllda tävling.
Nog om det.
Något som inte varit en vana för mig i mina tidigare fotbollsår, är att få saker. Som exempelvis fotbollsskor. I Rotebro fick vi reducerat pris på ett par skor om man lyckades ta sig till en butik under en viss tid under arbetstid. Och om man läste böcker för blinda efteråt. Döm av min lycka när jag klampar in i omklädningsrummet inför fredagens träning och får välja, inte ett, utan TVÅ par nya skor till mina fötter. Och jag behövde inte ens vara snäll mot någon blind stackare. För er som undrar vad jag valde för skor så kan jag avslöja att det blev ett par i känguru- och ett i kalvskinn; känns som att känguruskorna kommer att vara att föredra i nickduellerna, medan kalvskorna nog lämpar bäst, ja när fan då? När jag går på grönbete?
Innan denna högtidsstund hade vi hunnit fira Nackas tjugoåttonde födelsedag med såväl tårta som den klassiska alkoholfria festdrycken Pommac. Enligt vad traditionen bjuder ska man som födelsedagsbarn, i bästa dagismanér bjuda klassen, jag menar laget, på tårta. Nacka satte med två välsmakande tårtor ribban högt för framtida födelsedagsfirare. Detta kan bli säsongens godaste interna tävling.
Nu är det dags att lägga fokus på nästa veckas höjdpunkt - lördagens derby mot GAIS - som inte bara blir en bra värdemätare för oss som lag, utan en godbit för såväl spelare som supportrar med en förhoppningsvis härlig inramning på Vallhalla. Men vi hörs innan dess. Det finns ju en Nackatrofé att hämta.
13
fredag 27 januari 2012
Lite om mig själv och min fotboll; del 2
Som vuxen vill jag tro att jag inte är så endimensionell att fotboll är mitt enda intresse här i livet, jag hoppas att jag är lite mer komplex än så. Som liten däremot var det bara fotboll som gällde. Och en rädsla för inkast.
Jag är som sagt inte någon som kastar mig ut över stup, det gjorde jag inte som sexåring heller. Då var det nämligen dags att börja i Knatteskolan - inkörsporten till att få spela i ett riktigt lag. Det struntade jag i. Den officiella förklaringen, som mina föräldrar fick veta och som basunerades ut i media, var att jag "tyckte att jag redan kunde allt". Ödmjukt. Den egentliga anledningen till min bojkott av Knatteskolan var istället rädsla. Jag hade nämligen sett på TV att spelarna ibland gav över inkastet till någon annan, till synes utan anledning. En "regel" jag inte hade koll på alls. Tänk om jag skulle göra bort mig på träningen och kasta ett inkast som jag inte fick?! Bäst att strunta i hela balunsen så att jag inte står där med skägget i brevlådan.
Min vilja att spela fotboll vann dock över inkasträdslan och när Rotebro IS p87 startade ett lag under vintern 1994 stod jag med Pappa i handen inför den första inomhusträningen.
Så började det.
Det ska sägas att vi var ganska så jättedåliga de första åren, förlorade klart oftare än vi vann, men för mig gjorde det inte så mycket. Så länge jag gjorde mål och hade kul, spelade det inte så stor roll om vi vann eller inte. En inställning som höll sig ända in i seniornivå, där jag dock mognade och insåg att det är ganska kul att vinna också. Ett exempel som belyser denna egoistiska inställning är när vi spelade lokalderby mot ett annat lag från Rotebro. Ett lag som hade storstjärnan, numera NHL-proffset, Patric Hörnqvist i laget. Eftersom han, tidigt utvecklad som han var, hade spelat fotboll med två år äldre fick vi för oss att han var överårig, vilket fick hela laget att ställa sig vid stängslet som omringade planen inför matchen och skrika "DE SPELAR MED EN 85:A, DE SPELAR MED EN 85:A!" Inte den bästa uppladdningen inför det annalkande derbyt visade det sig, vi förlorade med 11-1 och Hörnqvist, "Bengan" kallad, gjorde sex av målen. Jag vill minnas att flera av mina lagkamrater grät på planen på grund av den förudmjukande behandlingen av våra grannar, men jag var lika glad som mina motståndare. Jag hade ju gjort vårt mål.
Ganska tidigt fick jag tillfälle att spela med min ett år äldre brors lag också. Även detta berodde på min rädsla. Det var nämligen så att min storebror Anders hade träning innan mitt lag, och medan Anders var på sin träning, var jag ensam hemma och väntade på att Pappa skulle komma hem från jobbet och skjutsa mig med sin postcykel till min träning. En dag kom dock Pappa hem väldigt sent från jobbet och jag hann bli väldigt orolig för att missa veckans höjdpunkt. Pappa kom hem och mötte en gråtande Johan på hallgolvet och bestämde då att jag hädanefter skulle följa med Anders till hans träning och snällt sitta och vänta på att min träning skulle börja, för att undvika fler tårar. Sagt och gjort, men väl på plats i Rotebrohallen blev det inte så att jag satt snällt och väntade. 86:ornas tränare, John Jildefalk, sa åt mig att vara med och jag vågade självklart inte säga nej till honom utan sprang ut på planen och hoppades att jag inte skulle behöva ta några inkast. Så började jag spela i två lag, vilket innebär dubbelt så många träningar och matcher. Vilken lycka!
Det finns såklart många historier om dessa två lag, men det får vi ta en annan gång. Tur för min del att regeln om inkast inte var så svår, annars hade jag inte haft några historier alls att berätta.
Jag är som sagt inte någon som kastar mig ut över stup, det gjorde jag inte som sexåring heller. Då var det nämligen dags att börja i Knatteskolan - inkörsporten till att få spela i ett riktigt lag. Det struntade jag i. Den officiella förklaringen, som mina föräldrar fick veta och som basunerades ut i media, var att jag "tyckte att jag redan kunde allt". Ödmjukt. Den egentliga anledningen till min bojkott av Knatteskolan var istället rädsla. Jag hade nämligen sett på TV att spelarna ibland gav över inkastet till någon annan, till synes utan anledning. En "regel" jag inte hade koll på alls. Tänk om jag skulle göra bort mig på träningen och kasta ett inkast som jag inte fick?! Bäst att strunta i hela balunsen så att jag inte står där med skägget i brevlådan.
Min vilja att spela fotboll vann dock över inkasträdslan och när Rotebro IS p87 startade ett lag under vintern 1994 stod jag med Pappa i handen inför den första inomhusträningen.
Så började det.
Det ska sägas att vi var ganska så jättedåliga de första åren, förlorade klart oftare än vi vann, men för mig gjorde det inte så mycket. Så länge jag gjorde mål och hade kul, spelade det inte så stor roll om vi vann eller inte. En inställning som höll sig ända in i seniornivå, där jag dock mognade och insåg att det är ganska kul att vinna också. Ett exempel som belyser denna egoistiska inställning är när vi spelade lokalderby mot ett annat lag från Rotebro. Ett lag som hade storstjärnan, numera NHL-proffset, Patric Hörnqvist i laget. Eftersom han, tidigt utvecklad som han var, hade spelat fotboll med två år äldre fick vi för oss att han var överårig, vilket fick hela laget att ställa sig vid stängslet som omringade planen inför matchen och skrika "DE SPELAR MED EN 85:A, DE SPELAR MED EN 85:A!" Inte den bästa uppladdningen inför det annalkande derbyt visade det sig, vi förlorade med 11-1 och Hörnqvist, "Bengan" kallad, gjorde sex av målen. Jag vill minnas att flera av mina lagkamrater grät på planen på grund av den förudmjukande behandlingen av våra grannar, men jag var lika glad som mina motståndare. Jag hade ju gjort vårt mål.
Ganska tidigt fick jag tillfälle att spela med min ett år äldre brors lag också. Även detta berodde på min rädsla. Det var nämligen så att min storebror Anders hade träning innan mitt lag, och medan Anders var på sin träning, var jag ensam hemma och väntade på att Pappa skulle komma hem från jobbet och skjutsa mig med sin postcykel till min träning. En dag kom dock Pappa hem väldigt sent från jobbet och jag hann bli väldigt orolig för att missa veckans höjdpunkt. Pappa kom hem och mötte en gråtande Johan på hallgolvet och bestämde då att jag hädanefter skulle följa med Anders till hans träning och snällt sitta och vänta på att min träning skulle börja, för att undvika fler tårar. Sagt och gjort, men väl på plats i Rotebrohallen blev det inte så att jag satt snällt och väntade. 86:ornas tränare, John Jildefalk, sa åt mig att vara med och jag vågade självklart inte säga nej till honom utan sprang ut på planen och hoppades att jag inte skulle behöva ta några inkast. Så började jag spela i två lag, vilket innebär dubbelt så många träningar och matcher. Vilken lycka!
Det finns såklart många historier om dessa två lag, men det får vi ta en annan gång. Tur för min del att regeln om inkast inte var så svår, annars hade jag inte haft några historier alls att berätta.
torsdag 26 januari 2012
Att vara en idiot
Tredje veckan in på försäsongen och allt är sig likt; vi är en grupp idioter.
Det är minusgrader och kolsvart ute. Alla har pälsat på sig med långbyxor och tjocktröjor för att besegra kylan. Alla förutom Leinar som springer med shorts och bara ben. Trots att isen, som ligger blank på spåret, gör det livsfarligt att ge sig ut att springa gör vi det ändå. Sen går vi in och utkämpar ett stenhårt, timslångt gympass. Inte för att vi vill, utan eftersom vi blir tillsagda att göra det.
Som de idioter vi är.
Veckan innan hade vi just avslutat en misshandel över våra ben av Frölundas hockeyfysio till monster - Pär Edlund - då det var dags för kilometerlånga intervaller i högt tempo. Det stannade vid sex kilometer. Bara. Hade vi blivit tillsagda att springa sex till hade vi gjort det.
Som de idioter vi är.
Nu vill jag inte få er att tro att vi i Örgryte IS på något sätt är unika i vår idioti. Tvärtom; alla försäsonger i fotboll ser ut på liknande vis, med enda skillnaden att det blir lite hårdare ju högre upp i seriesystemet man tar sig. Men det är intressant att vi, likt ankungar som följer sin mamma, följer våra ledare oavsett var de följer oss. Vi går dit ni går. Eller dit ni säger att vi ska gå.
Missförstå mig inte nu, detta är något positivt - ja, för att inte säga nödvändigt - för ett lag om det ska bli framgångsrikt. Det sluter oss samman som grupp, får oss att bli mentalt starka och skapar en "vi-mot-världen-känsla", för inte kan väl något annat lag ha det lika tufft som vi har det...?
Självklart förstår vi spelare att det finns en mening med vår hårda försäsongsträning, så stora idioter är vi inte så att vi inte inser att träningen gör oss starkare och ger oss bättre kondition. Men det är inte därför vi gör det. Vi lider igenom våra onsdagspass för att vi blir tillsagda. Som ett gäng idioter.
Jag har varit en idiot under många försäsonger nu, men så länge den idiotin tar oss upp till Superettan är jag gärna en idiot ett tag till.
/13
Det är minusgrader och kolsvart ute. Alla har pälsat på sig med långbyxor och tjocktröjor för att besegra kylan. Alla förutom Leinar som springer med shorts och bara ben. Trots att isen, som ligger blank på spåret, gör det livsfarligt att ge sig ut att springa gör vi det ändå. Sen går vi in och utkämpar ett stenhårt, timslångt gympass. Inte för att vi vill, utan eftersom vi blir tillsagda att göra det.
Som de idioter vi är.
Veckan innan hade vi just avslutat en misshandel över våra ben av Frölundas hockeyfysio till monster - Pär Edlund - då det var dags för kilometerlånga intervaller i högt tempo. Det stannade vid sex kilometer. Bara. Hade vi blivit tillsagda att springa sex till hade vi gjort det.
Som de idioter vi är.
Nu vill jag inte få er att tro att vi i Örgryte IS på något sätt är unika i vår idioti. Tvärtom; alla försäsonger i fotboll ser ut på liknande vis, med enda skillnaden att det blir lite hårdare ju högre upp i seriesystemet man tar sig. Men det är intressant att vi, likt ankungar som följer sin mamma, följer våra ledare oavsett var de följer oss. Vi går dit ni går. Eller dit ni säger att vi ska gå.
Missförstå mig inte nu, detta är något positivt - ja, för att inte säga nödvändigt - för ett lag om det ska bli framgångsrikt. Det sluter oss samman som grupp, får oss att bli mentalt starka och skapar en "vi-mot-världen-känsla", för inte kan väl något annat lag ha det lika tufft som vi har det...?
Självklart förstår vi spelare att det finns en mening med vår hårda försäsongsträning, så stora idioter är vi inte så att vi inte inser att träningen gör oss starkare och ger oss bättre kondition. Men det är inte därför vi gör det. Vi lider igenom våra onsdagspass för att vi blir tillsagda. Som ett gäng idioter.
Jag har varit en idiot under många försäsonger nu, men så länge den idiotin tar oss upp till Superettan är jag gärna en idiot ett tag till.
/13
tisdag 24 januari 2012
Lite om mig själv och min fotboll
Vad oartigt av mig. Jag har ju inte presenterat mig.
För de allra flesta som läser den här bloggen, är jag nog helt okänd. Jag spelar i Örgryte, det är vad ni vet. Och det är säkert anledningen till att ni läser detta just nu, men det gör ju inget om ni vet lite mer om mig.
I mitt fotbollshjärta ryms det tre kärlekar, alla rödblåa. Rotebro - klubben som fostrat mig och som innesluter så många minnen och vänner att det knappt känns som att jag lämnat. Rotebro bär jag alltid med mig och kommer för evigt vara mitt hem. Barcelona är laget som jag varit kär i sedan barndomsidolen Romario spelade där i mitten på 90-talet, ett lag som dock endast kommer få plats i den här raden i den här bloggen. Det skrivs ju så mycket om dem ändå. Min senaste rödblåa kärlek är Örgryte IS - en klubb som jag vet mindre om än för huvudparten av er läsare, men som jag hoppas lära känna och älska som mina andra klubbar i hjärtat. Inledningen har varit lovande.
Jag är 24 år och har spelat fotboll i hela mitt liv. Det finns bilder på mig när jag som ettåring sparkar på en liten boll under en Greklandssemester. "Där kunde du står i timmar och sparka bollen uppför det lutande golvet för att sedan vänta ner den och sparka upp den igen", har min Pappa sagt. Jag minns själv hur jag gick upp tidigt innan övriga i huset och spelade fotboll i vardagsrummet där jag arrangerade matcher (nästan alltid Barcelona-Real Madrid, nästan alltid 5-0 till min ena kärlek), med en tygboll, som kallades Figo-bollen, efter min nya idol efter Romario, tillhörandes min lillebror. Ibland fanns det ingen boll, då låtsades jag att jag hade en. Mina föräldrar vaknade ofta på helgerna av ljudet när jag slängde mig efter en imaginär boll på golvet en våning under dem. På somrarna var det VM i trädgården där husväggen fick finna sig i att vara mål. Om inte min storebror var med och spelade, där en var målvakt och den andra turades om att vara de två lagen i matchen, spelade jag själv på gräsmattan. Italien och Sverige turades om att vinna. För några år sedan var min åtta år yngre lillebror ute och spelade och sköt mot husväggen, då jag var inne i köket. Det lät som att tredje världskriget hade brutit ut när bollen träffade väggen bakom porslinet i köksluckorna. Att Mamma och Pappa hade stått ut med det ljudet i så många år utan att beklaga sig för oss är helt obegripligt. Men jag är tacksam över att de aldrig gjorde det.
När jag och min ett år äldre storebror växte upp var det inte fotboll på TV i samma utsträckning som det är idag. Det var Tipslördag på Lördagarna och "Uno Kryss Due", med Italiensk fotboll och Thomas Nordahl på söndagarna. Som man gick och väntade på att dessa program skulle börja på helgen! När matcherna väl var igång kunde benen inte vara stilla, så vi sprang ut i trädgården och spelade själva istället. Med jämna mellanrum sprang vi och knackade på fönstret där Pappa visade upp resultatet i TV-matchen med sina fingrar. Sen fortsatte vi spela.
Sommarsemestrarna förpassades ofta till Italien där höjdpunkterna var att hitta originella fotbollströjor på diverse marknader, som Roberto Carlos i Inter, Ariel Ortega i River Plate eller Sinisa Mihajlovic i Lazio. Vi var så stolta över dessa tröjor när man bara såg Beckham eller Larsson på tröjorna hos klasskamraterna. Vi var äkta, även om tröjorna var allt annat än det. En annan höjdpunkt på Italienresorna var när Pappa köpte den rosa sporttidningen La Gazzetta dello Sport. Eftersom ingen av oss kunde ett ord italienska förutom hur man beställde mat på restaurangerna och namnet på olika glassorter, fick vi gissa oss till vad artiklarna handlade om. Hade man tur fanns det en sammanställning av Serie A-lagens värvningar under transferfönstret, med tillhörande rykten. Den som var först med att läsa fick inte under några omständigheter avslöja några värvningar. Jag kommer bland annat ihåg att Anders Svensson ryktades till Parma, trots att han veckan innan blivit klar för Southampton. Man skulle ta de italienska ryktena med en nypa salt alltså, men vi bläddrade och försökte läsa tills tidningen, som inte var häftad utan endast vikt, hade blivit misshandlad till oigenkännlighet. Sen köpte vi en ny nästa dag.
En annan stor del i min fotbollsfostran har dataspelet Championship Manager (senare Football Manager) stått för. Under högstadiet hade CM mig i ett fast grepp och brukandet av spelet kan lämpligast beskrivas som ett missbruk. Jag gick upp långt innan skolstart på vardagarna för att kunna spela innan skolan började och spelade tills Pappa sa åt mig att jag måste lägga mig på kvällarna. Jag drömde om att ha en bärbar dator så att jag kunde spela hela nätterna. När det gick bra på CM kändes min kropp lätt och lycklig, när det gick dåligt var allt tungt, en känsla mitt tränarskap tog över ett par år senare. Som liten ville jag resa framåt tio år i tiden bara för att se om jag fanns med på CM då. Nu när jag är med på spelet och äger en bärbar dator spelar jag inte spelet längre. Man har inte samma drömmar som liten som när man blir stor.
Fotbollen har som sagt varit en stor del i mitt liv, både på och utanför planen. Jag märker att jag har ganska mycket att berätta om det, och att det i sin tur berättar ganska mycket om mig. Det kanske blir en del två av det här.
/13
För de allra flesta som läser den här bloggen, är jag nog helt okänd. Jag spelar i Örgryte, det är vad ni vet. Och det är säkert anledningen till att ni läser detta just nu, men det gör ju inget om ni vet lite mer om mig.
I mitt fotbollshjärta ryms det tre kärlekar, alla rödblåa. Rotebro - klubben som fostrat mig och som innesluter så många minnen och vänner att det knappt känns som att jag lämnat. Rotebro bär jag alltid med mig och kommer för evigt vara mitt hem. Barcelona är laget som jag varit kär i sedan barndomsidolen Romario spelade där i mitten på 90-talet, ett lag som dock endast kommer få plats i den här raden i den här bloggen. Det skrivs ju så mycket om dem ändå. Min senaste rödblåa kärlek är Örgryte IS - en klubb som jag vet mindre om än för huvudparten av er läsare, men som jag hoppas lära känna och älska som mina andra klubbar i hjärtat. Inledningen har varit lovande.
Jag är 24 år och har spelat fotboll i hela mitt liv. Det finns bilder på mig när jag som ettåring sparkar på en liten boll under en Greklandssemester. "Där kunde du står i timmar och sparka bollen uppför det lutande golvet för att sedan vänta ner den och sparka upp den igen", har min Pappa sagt. Jag minns själv hur jag gick upp tidigt innan övriga i huset och spelade fotboll i vardagsrummet där jag arrangerade matcher (nästan alltid Barcelona-Real Madrid, nästan alltid 5-0 till min ena kärlek), med en tygboll, som kallades Figo-bollen, efter min nya idol efter Romario, tillhörandes min lillebror. Ibland fanns det ingen boll, då låtsades jag att jag hade en. Mina föräldrar vaknade ofta på helgerna av ljudet när jag slängde mig efter en imaginär boll på golvet en våning under dem. På somrarna var det VM i trädgården där husväggen fick finna sig i att vara mål. Om inte min storebror var med och spelade, där en var målvakt och den andra turades om att vara de två lagen i matchen, spelade jag själv på gräsmattan. Italien och Sverige turades om att vinna. För några år sedan var min åtta år yngre lillebror ute och spelade och sköt mot husväggen, då jag var inne i köket. Det lät som att tredje världskriget hade brutit ut när bollen träffade väggen bakom porslinet i köksluckorna. Att Mamma och Pappa hade stått ut med det ljudet i så många år utan att beklaga sig för oss är helt obegripligt. Men jag är tacksam över att de aldrig gjorde det.
När jag och min ett år äldre storebror växte upp var det inte fotboll på TV i samma utsträckning som det är idag. Det var Tipslördag på Lördagarna och "Uno Kryss Due", med Italiensk fotboll och Thomas Nordahl på söndagarna. Som man gick och väntade på att dessa program skulle börja på helgen! När matcherna väl var igång kunde benen inte vara stilla, så vi sprang ut i trädgården och spelade själva istället. Med jämna mellanrum sprang vi och knackade på fönstret där Pappa visade upp resultatet i TV-matchen med sina fingrar. Sen fortsatte vi spela.
Sommarsemestrarna förpassades ofta till Italien där höjdpunkterna var att hitta originella fotbollströjor på diverse marknader, som Roberto Carlos i Inter, Ariel Ortega i River Plate eller Sinisa Mihajlovic i Lazio. Vi var så stolta över dessa tröjor när man bara såg Beckham eller Larsson på tröjorna hos klasskamraterna. Vi var äkta, även om tröjorna var allt annat än det. En annan höjdpunkt på Italienresorna var när Pappa köpte den rosa sporttidningen La Gazzetta dello Sport. Eftersom ingen av oss kunde ett ord italienska förutom hur man beställde mat på restaurangerna och namnet på olika glassorter, fick vi gissa oss till vad artiklarna handlade om. Hade man tur fanns det en sammanställning av Serie A-lagens värvningar under transferfönstret, med tillhörande rykten. Den som var först med att läsa fick inte under några omständigheter avslöja några värvningar. Jag kommer bland annat ihåg att Anders Svensson ryktades till Parma, trots att han veckan innan blivit klar för Southampton. Man skulle ta de italienska ryktena med en nypa salt alltså, men vi bläddrade och försökte läsa tills tidningen, som inte var häftad utan endast vikt, hade blivit misshandlad till oigenkännlighet. Sen köpte vi en ny nästa dag.
En annan stor del i min fotbollsfostran har dataspelet Championship Manager (senare Football Manager) stått för. Under högstadiet hade CM mig i ett fast grepp och brukandet av spelet kan lämpligast beskrivas som ett missbruk. Jag gick upp långt innan skolstart på vardagarna för att kunna spela innan skolan började och spelade tills Pappa sa åt mig att jag måste lägga mig på kvällarna. Jag drömde om att ha en bärbar dator så att jag kunde spela hela nätterna. När det gick bra på CM kändes min kropp lätt och lycklig, när det gick dåligt var allt tungt, en känsla mitt tränarskap tog över ett par år senare. Som liten ville jag resa framåt tio år i tiden bara för att se om jag fanns med på CM då. Nu när jag är med på spelet och äger en bärbar dator spelar jag inte spelet längre. Man har inte samma drömmar som liten som när man blir stor.
Fotbollen har som sagt varit en stor del i mitt liv, både på och utanför planen. Jag märker att jag har ganska mycket att berätta om det, och att det i sin tur berättar ganska mycket om mig. Det kanske blir en del två av det här.
/13
fredag 20 januari 2012
Att vara ny i laget
Två veckor av försäsongsträningen har förlupit och jag är mindre ny i laget än vad jag var förra veckan. Men jag är fortfarande ny. Och det märks.
Den tydligaste skillnaden som ny i laget, som jag upplever, ligger hos en själv; man tar inte för sig lika mycket som man gjorde i sin förra klubb, "stojar" inte i omklädningsrummet i samma utsträckning och avvaktar vad andra gör för att undvika att göra fel. Det är säkert ett normalt mänskligt beteende, men likväl ovant för en som bara spelat för en klubb i hela sitt liv. Tar dock små, osäkra steg in i omklädningsrummets sociala koder och vågade bland annat att ta ett äpple innan OCH efter träningen i torsdags. Kanske ett litet steg för människan, men ett stort steg för Hedman.
I övrigt är det som nykomling ett himla pusslande första veckorna för att få ihop vilka som har varit i laget länge och känner alla, vilka som är nykomlingar precis som jag själv och inte känner någon, vilka som är nykomlingar men ändå känner de flesta (hur fan går det ihop?), vilka som har varit i laget i flera år men som ändå inte verkar känna någon eller vilka som känner alla i laget, men som ingen i laget känner. Som att lägga ett tiotusenbitarspussel med en klarblå himmel som motiv. Har lagt hörnen på rätt plats nu i alla fall. Tror jag.
Två veckors träning är avklarade och det ska sägas att den här veckan gick mycket fortare än föregående vecka - dels beroende på att förra veckan faktiskt innehöll en extra träningsdag, men antagligen också beroende på att man blivit varm i skorna och träningen nu är vardag. Och vardagen kan gå bra fort ibland. Mycket kul inträffade dock denna vecka, här är highlightsen:
- Min bänkgranne Sebastian Johansson markerade sitt revir innan måndagens träning genom att tejpa gränsen mellan min och hans plats i omklädningsrummet. Med tydlig, blå tejp, istället för den vanliga, mer diskreta vita. Den gränsen får inte under några omständigheter överskridas.
- Sebastian Johansson har inte närvarat under träningarna sen i tisdags på grund av en fotskada, vilket medfört att jag högaktningsfullt skitit i herr Johanssons avgränsningar och haft omklädningsrummets största bänkplats.
- Nya träningskläder har anlänt och en lycka som inte uppfyllts sedan julafton har fyllt oss spelares hjärtan. Enligt säkra källor brukar dessa kläder komma först vecka 12. I år ligger vi före i schemat. Risk för att vi formtoppar tidigt i år.
- Jocke Hall tränade under fredagen inför SM i skoputs och kom ut med seriens mest glänsande skor till träningen. Hade varit stiligast på balen med de skorna, oavsett övrig klädsel.
- Uppvisningsmatchen i minipingis mellan Marcus och Pontus under veckan fick mig att officiellt lägga pingisskorna på hyllan; jag insåg att jag aldrig kommer komma upp till deras nivå. Inte ens med ett pingisläger i Sibirien i ryggen. Ytterligare en pojkdröm krossad.
Det ska också tilläggas att undertecknad ser fram emot när säsongen övergår i tävlingsfas, då styrketräningen avtar. Det är nämligen inte min starka sida, något kapten Leinar var vänlig att skrattande påtala under gårdagens träning. Men vill man ha regnbågen, måste man stå ut med regnet.
Jag ser fram emot en ny rödblå vecka och hoppas att jag blir ännu mindre ny i laget och kanske till och med vågar att ta bort den blå tejpen. Eller ta med mig ett äpple hem. Vi tar det i små steg i början.
Den tydligaste skillnaden som ny i laget, som jag upplever, ligger hos en själv; man tar inte för sig lika mycket som man gjorde i sin förra klubb, "stojar" inte i omklädningsrummet i samma utsträckning och avvaktar vad andra gör för att undvika att göra fel. Det är säkert ett normalt mänskligt beteende, men likväl ovant för en som bara spelat för en klubb i hela sitt liv. Tar dock små, osäkra steg in i omklädningsrummets sociala koder och vågade bland annat att ta ett äpple innan OCH efter träningen i torsdags. Kanske ett litet steg för människan, men ett stort steg för Hedman.
I övrigt är det som nykomling ett himla pusslande första veckorna för att få ihop vilka som har varit i laget länge och känner alla, vilka som är nykomlingar precis som jag själv och inte känner någon, vilka som är nykomlingar men ändå känner de flesta (hur fan går det ihop?), vilka som har varit i laget i flera år men som ändå inte verkar känna någon eller vilka som känner alla i laget, men som ingen i laget känner. Som att lägga ett tiotusenbitarspussel med en klarblå himmel som motiv. Har lagt hörnen på rätt plats nu i alla fall. Tror jag.
Två veckors träning är avklarade och det ska sägas att den här veckan gick mycket fortare än föregående vecka - dels beroende på att förra veckan faktiskt innehöll en extra träningsdag, men antagligen också beroende på att man blivit varm i skorna och träningen nu är vardag. Och vardagen kan gå bra fort ibland. Mycket kul inträffade dock denna vecka, här är highlightsen:
- Min bänkgranne Sebastian Johansson markerade sitt revir innan måndagens träning genom att tejpa gränsen mellan min och hans plats i omklädningsrummet. Med tydlig, blå tejp, istället för den vanliga, mer diskreta vita. Den gränsen får inte under några omständigheter överskridas.
- Sebastian Johansson har inte närvarat under träningarna sen i tisdags på grund av en fotskada, vilket medfört att jag högaktningsfullt skitit i herr Johanssons avgränsningar och haft omklädningsrummets största bänkplats.
- Nya träningskläder har anlänt och en lycka som inte uppfyllts sedan julafton har fyllt oss spelares hjärtan. Enligt säkra källor brukar dessa kläder komma först vecka 12. I år ligger vi före i schemat. Risk för att vi formtoppar tidigt i år.
- Jocke Hall tränade under fredagen inför SM i skoputs och kom ut med seriens mest glänsande skor till träningen. Hade varit stiligast på balen med de skorna, oavsett övrig klädsel.
- Uppvisningsmatchen i minipingis mellan Marcus och Pontus under veckan fick mig att officiellt lägga pingisskorna på hyllan; jag insåg att jag aldrig kommer komma upp till deras nivå. Inte ens med ett pingisläger i Sibirien i ryggen. Ytterligare en pojkdröm krossad.
Det ska också tilläggas att undertecknad ser fram emot när säsongen övergår i tävlingsfas, då styrketräningen avtar. Det är nämligen inte min starka sida, något kapten Leinar var vänlig att skrattande påtala under gårdagens träning. Men vill man ha regnbågen, måste man stå ut med regnet.
Jag ser fram emot en ny rödblå vecka och hoppas att jag blir ännu mindre ny i laget och kanske till och med vågar att ta bort den blå tejpen. Eller ta med mig ett äpple hem. Vi tar det i små steg i början.
tisdag 17 januari 2012
Att vara fotbollsproffs
Som liten, blåögd pojke drömde jag om att bli fotbollsproffs. Nu lever jag min dröm. Nästan i alla fall, men underbart är kort. Snart kommer skolan och krossar den drömmen.
Jag är inte fotbollsproffs, det tjänar jag nog betydligt för lite pengar för att kunna kalla mig, men jag har aldrig tidigare i mitt fotbollsspelande liv varit närmre det liv jag en gång drömde om. Innan skolan börjar för mig senare denna vecka, har jag i snart två veckor gått upp ur sängen med endast fotbollsträning på agendan. Lägenheten, som Örgryte hjälpt till att ordna, har varit tom på folk, vilket har varit ovanligt för mig som levt tillsammans med andra i hela mitt liv; först familj och senare med vänner. Staden är okänd för mig, precis som människorna som befolkar den, och min samhörighet och mitt sociala umgänge har främst bestått av mina lagkamrater i laget. Det kanske inte är vad man främst förknippar med att vara fotbollsproffs, och så är det nog inte heller (vad vet jag, jag har ju bara praktiserat det i tio dagar), men känslan att fotbollen inte längre bara är en hobby utan ett jobb förstärks av att det är det enda man gör på dagarna i en stad där man endast har ett par nära vänner utanför laget.
Någonstans tycker jag nog att det är ganska häftigt.
Rastlösheten har förvisso varit min största fiende dessa dagar då man inte har något annat att göra än att läsa böcker eller lära känna stan (vilket tar förvånansvärt kort tid), men jag har aldrig tidigare varit mer stolt över att avslöja min klubbtillhörighet än vad jag är nu. Jag behöver inte ens upprepa klubbens namn till den som frågar var jag spelar. Och skulle någon fråga vad jag gör nu, svarar jag nog att jag är fotbollsspelare snarare än att jag är studerande. Det har jag aldrig gjort förut.
Så som fotbollsproffs förväntar jag mig följande (eftersom det är vad jag har läst att andra fotbollsproffs kan tillförskansa sig):
- En snygg bil. Och dyr.
- En snygg flickvän, gärna modell.
- Gratis nota på restauranger.
- Intervjuer i TV, där jag kan välja att inte svara på vissa frågor.
- Ett bokkontrakt där jag berättar om min karriär hittills.
- Autografjägare som springer efter mig.
- En agent som man MÅSTE kontakta först om man vill mig något. Exempelvis få en autograf.
- Och, om det går att ordna, en egen TV-kanal.
Kommer på nu att det var dumt att inte förhandla in dessa krav i kontraktet innan jag skrev på för ÖIS, men det kanske löser sig på vägen.
På torsdag börjar min skola, vilket tar slut på mitt liv som hundraprocentigt fotbollsproffs. Det kanske är bäst så, det här livet har börjat stiga mig åt huvudet.
/13
Jag är inte fotbollsproffs, det tjänar jag nog betydligt för lite pengar för att kunna kalla mig, men jag har aldrig tidigare i mitt fotbollsspelande liv varit närmre det liv jag en gång drömde om. Innan skolan börjar för mig senare denna vecka, har jag i snart två veckor gått upp ur sängen med endast fotbollsträning på agendan. Lägenheten, som Örgryte hjälpt till att ordna, har varit tom på folk, vilket har varit ovanligt för mig som levt tillsammans med andra i hela mitt liv; först familj och senare med vänner. Staden är okänd för mig, precis som människorna som befolkar den, och min samhörighet och mitt sociala umgänge har främst bestått av mina lagkamrater i laget. Det kanske inte är vad man främst förknippar med att vara fotbollsproffs, och så är det nog inte heller (vad vet jag, jag har ju bara praktiserat det i tio dagar), men känslan att fotbollen inte längre bara är en hobby utan ett jobb förstärks av att det är det enda man gör på dagarna i en stad där man endast har ett par nära vänner utanför laget.
Någonstans tycker jag nog att det är ganska häftigt.
Rastlösheten har förvisso varit min största fiende dessa dagar då man inte har något annat att göra än att läsa böcker eller lära känna stan (vilket tar förvånansvärt kort tid), men jag har aldrig tidigare varit mer stolt över att avslöja min klubbtillhörighet än vad jag är nu. Jag behöver inte ens upprepa klubbens namn till den som frågar var jag spelar. Och skulle någon fråga vad jag gör nu, svarar jag nog att jag är fotbollsspelare snarare än att jag är studerande. Det har jag aldrig gjort förut.
Så som fotbollsproffs förväntar jag mig följande (eftersom det är vad jag har läst att andra fotbollsproffs kan tillförskansa sig):
- En snygg bil. Och dyr.
- En snygg flickvän, gärna modell.
- Gratis nota på restauranger.
- Intervjuer i TV, där jag kan välja att inte svara på vissa frågor.
- Ett bokkontrakt där jag berättar om min karriär hittills.
- Autografjägare som springer efter mig.
- En agent som man MÅSTE kontakta först om man vill mig något. Exempelvis få en autograf.
- Och, om det går att ordna, en egen TV-kanal.
Kommer på nu att det var dumt att inte förhandla in dessa krav i kontraktet innan jag skrev på för ÖIS, men det kanske löser sig på vägen.
På torsdag börjar min skola, vilket tar slut på mitt liv som hundraprocentigt fotbollsproffs. Det kanske är bäst så, det här livet har börjat stiga mig åt huvudet.
/13
måndag 16 januari 2012
Att kasta sig framför stup
Om någon hade sagt för ett år sedan, att jag skulle spela fotboll i Örgryte om ett år, hade jag svarat "Va?, ska jag spela fotboll i Örgryte om ett år?". Ett år har gått och nu spelar jag i alla fall fotboll i Örgryte. Med allt vad det innebär.
Jag hoppar sällan ut framför stup. Man vet ju nämligen inte hur det är att landa.
Bara att byta frisör från Brasse, som klippt mig sedan jag var sex år, men sällan så att jag blivit nöjd, tog lång tid och fullbordades egentligen aldrig under min levnadstid i Stockholm. Jag föll alltid tillbaka när jag försökte bryta upp. Brasse var ju min trygghet. Att byta träningsplan från lilla Skinnaråsen i Rotebro, som varit mitt andra hem i så många år, till stora Öisgården och Örgryte är därför ett steg som inte är likt mig att ta. Det är ett stup, och jag har klivit över kanten.
Jag har varit en Örgytespelare sedan nyårsdagen, tränat med laget i drygt en vecka. Det är inte Rotebro det här. Färgerna är desamma; det röda och det blåa får stå för tryggheten i denna nya värld. I övrigt är det mesta nytt. På gott och ont.
Man ska ha i åtanke att Rotebro IS antagligen är Sveriges minsta Division 2-förening, med knappt 300 medlemmar och där klubben förgäves försökt att hänga med i A-lagets tempo upp genom seriesystemet. Nyförvärv slås ofta av hur spartanskt omklädningsrummet är inrett, hur lite som är upplagt innan träningen och att det är sällsynt att hitta ett par strumpor som det inte är hål i. Hemblind efter så många år i min moderklubb, såg jag inte det som de nya såg. Tills jag kom till Göteborg och Örgryte.
Här är lokalerna stora, fräscha och stinker inte avlopp. Det är personal på plats när man kommer till träningen, det finns ett gym att utnyttja och på min plats i omklädningsrummet hänger det alltid nytvättade kläder på krokarna. Massor av kläder dessutom. Och när vi klev ut för den första träningen för säsongen, stod det dryga hundratalet supportrar och välkomnade oss - en siffra som vi inte alltid hade på hemmamatcherna i Rotebro. Om man inte blir bortskämd av att spela i Örgryte, så blir man i alla fall obortskämd (finns det ordet?) i Rotebro. Med det sagt tar jag inte ställning för vad som är bäst, det finns mycket gott i det Rotebro ger en, men efter sju år med hål i strumporna känns det skönt att ta på sig ett par hela inför träningen.
Den här bloggen skriver jag främst för att jag tycker att det är kul att skriva och för att det vore grymt om exempelvis Anders Bengtsson eller Henrik Ystén från fotbollsmagasinet Offside skulle läsa den och på stående fot ge mig ett jobb på deras tidning. Men jag ska också försöka skildra livet som fotbollsspelare i Örgryte, med inslag om vad som händer i omklädningsrummet, vem som blir argast vid förluster på träningarna och vem som förlorar oftast i kluns. Jag hoppas att du kommer gilla det.
Noterat från första veckan:
- Jobbig minipingistorsk mot Marcus, 0-11, som dock har valt att avstå från de flesta passen för att just träna minipingis. Nästa gång tar jag en poäng.
- Nära på att åka på böter första träningen då jag tog på mig fotbollsskorna i omklädningsrummet (det får man INTE!), men räddades av Fredrik och slapp bli 50 kronor fattigare.
- Örgryte har ett gym. Det hade inte Rotebro. Således; jag ligger efter i gymandet.
- Alla pratar göteborgska i omklädningsrummet utom jag. Har aldrig hört så mycket "gött" på en vecka i hela mitt liv. Det är gött.
Rött och blått är färgerna i mitt hjärta. Och från och med i år får det plats med två lag i det hjärtat. Jag har klivit över kanten, hoppas att det blir skönt att landa.
Johan Hedman
Jag hoppar sällan ut framför stup. Man vet ju nämligen inte hur det är att landa.
Bara att byta frisör från Brasse, som klippt mig sedan jag var sex år, men sällan så att jag blivit nöjd, tog lång tid och fullbordades egentligen aldrig under min levnadstid i Stockholm. Jag föll alltid tillbaka när jag försökte bryta upp. Brasse var ju min trygghet. Att byta träningsplan från lilla Skinnaråsen i Rotebro, som varit mitt andra hem i så många år, till stora Öisgården och Örgryte är därför ett steg som inte är likt mig att ta. Det är ett stup, och jag har klivit över kanten.
Jag har varit en Örgytespelare sedan nyårsdagen, tränat med laget i drygt en vecka. Det är inte Rotebro det här. Färgerna är desamma; det röda och det blåa får stå för tryggheten i denna nya värld. I övrigt är det mesta nytt. På gott och ont.
Man ska ha i åtanke att Rotebro IS antagligen är Sveriges minsta Division 2-förening, med knappt 300 medlemmar och där klubben förgäves försökt att hänga med i A-lagets tempo upp genom seriesystemet. Nyförvärv slås ofta av hur spartanskt omklädningsrummet är inrett, hur lite som är upplagt innan träningen och att det är sällsynt att hitta ett par strumpor som det inte är hål i. Hemblind efter så många år i min moderklubb, såg jag inte det som de nya såg. Tills jag kom till Göteborg och Örgryte.
Här är lokalerna stora, fräscha och stinker inte avlopp. Det är personal på plats när man kommer till träningen, det finns ett gym att utnyttja och på min plats i omklädningsrummet hänger det alltid nytvättade kläder på krokarna. Massor av kläder dessutom. Och när vi klev ut för den första träningen för säsongen, stod det dryga hundratalet supportrar och välkomnade oss - en siffra som vi inte alltid hade på hemmamatcherna i Rotebro. Om man inte blir bortskämd av att spela i Örgryte, så blir man i alla fall obortskämd (finns det ordet?) i Rotebro. Med det sagt tar jag inte ställning för vad som är bäst, det finns mycket gott i det Rotebro ger en, men efter sju år med hål i strumporna känns det skönt att ta på sig ett par hela inför träningen.
Den här bloggen skriver jag främst för att jag tycker att det är kul att skriva och för att det vore grymt om exempelvis Anders Bengtsson eller Henrik Ystén från fotbollsmagasinet Offside skulle läsa den och på stående fot ge mig ett jobb på deras tidning. Men jag ska också försöka skildra livet som fotbollsspelare i Örgryte, med inslag om vad som händer i omklädningsrummet, vem som blir argast vid förluster på träningarna och vem som förlorar oftast i kluns. Jag hoppas att du kommer gilla det.
Noterat från första veckan:
- Jobbig minipingistorsk mot Marcus, 0-11, som dock har valt att avstå från de flesta passen för att just träna minipingis. Nästa gång tar jag en poäng.
- Nära på att åka på böter första träningen då jag tog på mig fotbollsskorna i omklädningsrummet (det får man INTE!), men räddades av Fredrik och slapp bli 50 kronor fattigare.
- Örgryte har ett gym. Det hade inte Rotebro. Således; jag ligger efter i gymandet.
- Alla pratar göteborgska i omklädningsrummet utom jag. Har aldrig hört så mycket "gött" på en vecka i hela mitt liv. Det är gött.
Rött och blått är färgerna i mitt hjärta. Och från och med i år får det plats med två lag i det hjärtat. Jag har klivit över kanten, hoppas att det blir skönt att landa.
Johan Hedman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)