Lite om mig själv och min fotboll

Vad oartigt av mig. Jag har ju inte presenterat mig.

För de allra flesta som läser den här bloggen, är jag nog helt okänd. Jag spelar i Örgryte, det är vad ni vet. Och det är säkert anledningen till att ni läser detta just nu, men det gör ju inget om ni vet lite mer om mig.

I mitt fotbollshjärta ryms det tre kärlekar, alla rödblåa. Rotebro - klubben som fostrat mig och som innesluter så många minnen och vänner att det knappt känns som att jag lämnat. Rotebro bär jag alltid med mig och kommer för evigt vara mitt hem. Barcelona är laget som jag varit kär i sedan barndomsidolen Romario spelade där i mitten på 90-talet, ett lag som dock endast kommer få plats i den här raden i den här bloggen. Det skrivs ju så mycket om dem ändå. Min senaste rödblåa kärlek är Örgryte IS - en klubb som jag vet mindre om än för huvudparten av er läsare, men som jag hoppas lära känna och älska som mina andra klubbar i hjärtat. Inledningen har varit lovande.

Jag är 24 år och har spelat fotboll i hela mitt liv. Det finns bilder på mig när jag som ettåring sparkar på en liten boll under en Greklandssemester. "Där kunde du står i timmar och sparka bollen uppför det lutande golvet för att sedan vänta ner den och sparka upp den igen", har min Pappa sagt. Jag minns själv hur jag gick upp tidigt innan övriga i huset och spelade fotboll i vardagsrummet där jag arrangerade matcher (nästan alltid Barcelona-Real Madrid, nästan alltid 5-0 till min ena kärlek), med en tygboll, som kallades Figo-bollen, efter min nya idol efter Romario, tillhörandes min lillebror. Ibland fanns det ingen boll, då låtsades jag att jag hade en. Mina föräldrar vaknade ofta på helgerna av ljudet när jag slängde mig efter en imaginär boll på golvet en våning under dem. På somrarna var det VM i trädgården där husväggen fick finna sig i att vara mål. Om inte min storebror var med och spelade, där en var målvakt och den andra turades om att vara de två lagen i matchen, spelade jag själv på gräsmattan. Italien och Sverige turades om att vinna. För några år sedan var min åtta år yngre lillebror ute och spelade och sköt mot husväggen, då jag var inne i köket. Det lät som att tredje världskriget hade brutit ut när bollen träffade väggen bakom porslinet i köksluckorna. Att Mamma och Pappa hade stått ut med det ljudet i så många år utan att beklaga sig för oss är helt obegripligt. Men jag är tacksam över att de aldrig gjorde det.

När jag och min ett år äldre storebror växte upp var det inte fotboll på TV i samma utsträckning som det är idag. Det var Tipslördag på Lördagarna och "Uno Kryss Due", med Italiensk fotboll och Thomas Nordahl på söndagarna. Som man gick och väntade på att dessa program skulle börja på helgen! När matcherna väl var igång kunde benen inte vara stilla, så vi sprang ut i trädgården och spelade själva istället. Med jämna mellanrum sprang vi och knackade på fönstret där Pappa visade upp resultatet i TV-matchen med sina fingrar. Sen fortsatte vi spela.

Sommarsemestrarna förpassades ofta till Italien där höjdpunkterna var att hitta originella fotbollströjor på diverse marknader, som Roberto Carlos i Inter, Ariel Ortega i River Plate eller Sinisa Mihajlovic i Lazio. Vi var så stolta över dessa tröjor när man bara såg Beckham eller Larsson på tröjorna hos klasskamraterna. Vi var äkta, även om tröjorna var allt annat än det. En annan höjdpunkt på Italienresorna var när Pappa köpte den rosa sporttidningen La Gazzetta dello Sport. Eftersom ingen av oss kunde ett ord italienska förutom hur man beställde mat på restaurangerna och namnet på olika glassorter, fick vi gissa oss till vad artiklarna handlade om. Hade man tur fanns det en sammanställning av Serie A-lagens värvningar under transferfönstret, med tillhörande rykten. Den som var först med att läsa fick inte under några omständigheter avslöja några värvningar. Jag kommer bland annat ihåg att Anders Svensson ryktades till Parma, trots att han veckan innan blivit klar för Southampton. Man skulle ta de italienska ryktena med en nypa salt alltså, men vi bläddrade och försökte läsa tills tidningen, som inte var häftad utan endast vikt, hade blivit misshandlad till oigenkännlighet. Sen köpte vi en ny nästa dag.

En annan stor del i min fotbollsfostran har dataspelet Championship Manager (senare Football Manager) stått för. Under högstadiet hade CM mig i ett fast grepp och brukandet av spelet kan lämpligast beskrivas som ett missbruk. Jag gick upp långt innan skolstart på vardagarna för att kunna spela innan skolan började och spelade tills Pappa sa åt mig att jag måste lägga mig på kvällarna. Jag drömde om att ha en bärbar dator så att jag kunde spela hela nätterna. När det gick bra på CM kändes min kropp lätt och lycklig, när det gick dåligt var allt tungt, en känsla mitt tränarskap tog över ett par år senare. Som liten ville jag resa framåt tio år i tiden bara för att se om jag fanns med på CM då. Nu när jag är med på spelet och äger en bärbar dator spelar jag inte spelet längre. Man har inte samma drömmar som liten som när man blir stor.

Fotbollen har som sagt varit en stor del i mitt liv, både på och utanför planen. Jag märker att jag har ganska mycket att berätta om det, och att det i sin tur berättar ganska mycket om mig. Det kanske blir en del två av det här.

/13