Lite om mig själv och min fotboll; del 2

Som vuxen vill jag tro att jag inte är så endimensionell att fotboll är mitt enda intresse här i livet, jag hoppas att jag är lite mer komplex än så. Som liten däremot var det bara fotboll som gällde. Och en rädsla för inkast.

Jag är som sagt inte någon som kastar mig ut över stup, det gjorde jag inte som sexåring heller. Då var det nämligen dags att börja i Knatteskolan - inkörsporten till att få spela i ett riktigt lag. Det struntade jag i. Den officiella förklaringen, som mina föräldrar fick veta och som basunerades ut i media, var att jag "tyckte att jag redan kunde allt". Ödmjukt. Den egentliga anledningen till min bojkott av Knatteskolan var istället rädsla. Jag hade nämligen sett på TV att spelarna ibland gav över inkastet till någon annan, till synes utan anledning. En "regel" jag inte hade koll på alls. Tänk om jag skulle göra bort mig på träningen och kasta ett inkast som jag inte fick?! Bäst att strunta i hela balunsen så att jag inte står där med skägget i brevlådan.

Min vilja att spela fotboll vann dock över inkasträdslan och när Rotebro IS p87 startade ett lag under vintern 1994 stod jag med Pappa i handen inför den första inomhusträningen.

Så började det.

Det ska sägas att vi var ganska så jättedåliga de första åren, förlorade klart oftare än vi vann, men för mig gjorde det inte så mycket. Så länge jag gjorde mål och hade kul, spelade det inte så stor roll om vi vann eller inte. En inställning som höll sig ända in i seniornivå, där jag dock mognade och insåg att det är ganska kul att vinna också. Ett exempel som belyser denna egoistiska inställning är när vi spelade lokalderby mot ett annat lag från Rotebro. Ett lag som hade storstjärnan, numera NHL-proffset, Patric Hörnqvist i laget. Eftersom han, tidigt utvecklad som han var, hade spelat fotboll med två år äldre fick vi för oss att han var överårig, vilket fick hela laget att ställa sig vid stängslet som omringade planen inför matchen och skrika "DE SPELAR MED EN 85:A, DE SPELAR MED EN 85:A!" Inte den bästa uppladdningen inför det annalkande derbyt visade det sig, vi förlorade med 11-1 och Hörnqvist, "Bengan" kallad, gjorde sex av målen. Jag vill minnas att flera av mina lagkamrater grät på planen på grund av den förudmjukande behandlingen av våra grannar, men jag var lika glad som mina motståndare. Jag hade ju gjort vårt mål.

Ganska tidigt fick jag tillfälle att spela med min ett år äldre brors lag också. Även detta berodde på min rädsla. Det var nämligen så att min storebror Anders hade träning innan mitt lag, och medan Anders var på sin träning, var jag ensam hemma och väntade på att Pappa skulle komma hem från jobbet och skjutsa mig med sin postcykel till min träning. En dag kom dock Pappa hem väldigt sent från jobbet och jag hann bli väldigt orolig för att missa veckans höjdpunkt. Pappa kom hem och mötte en gråtande Johan på hallgolvet och bestämde då att jag hädanefter skulle följa med Anders till hans träning och snällt sitta och vänta på att min träning skulle börja, för att undvika fler tårar. Sagt och gjort, men väl på plats i Rotebrohallen blev det inte så att jag satt snällt och väntade. 86:ornas tränare, John Jildefalk, sa åt mig att vara med och jag vågade självklart inte säga nej till honom utan sprang ut på planen och hoppades att jag inte skulle behöva ta några inkast. Så började jag spela i två lag, vilket innebär dubbelt så många träningar och matcher. Vilken lycka!

Det finns såklart många historier om dessa två lag, men det får vi ta en annan gång. Tur för min del att regeln om inkast inte var så svår, annars hade jag inte haft några historier alls att berätta.