Att vara fotbollsproffs

Som liten, blåögd pojke drömde jag om att bli fotbollsproffs. Nu lever jag min dröm. Nästan i alla fall, men underbart är kort. Snart kommer skolan och krossar den drömmen.

Jag är inte fotbollsproffs, det tjänar jag nog betydligt för lite pengar för att kunna kalla mig, men jag har aldrig tidigare i mitt fotbollsspelande liv varit närmre det liv jag en gång drömde om. Innan skolan börjar för mig senare denna vecka, har jag i snart två veckor gått upp ur sängen med endast fotbollsträning på agendan. Lägenheten, som Örgryte hjälpt till att ordna, har varit tom på folk, vilket har varit ovanligt för mig som levt tillsammans med andra i hela mitt liv; först familj och senare med vänner. Staden är okänd för mig, precis som människorna som befolkar den, och min samhörighet och mitt sociala umgänge har främst bestått av mina lagkamrater i laget. Det kanske inte är vad man främst förknippar med att vara fotbollsproffs, och så är det nog inte heller (vad vet jag, jag har ju bara praktiserat det i tio dagar), men känslan att fotbollen inte längre bara är en hobby utan ett jobb förstärks av att det är det enda man gör på dagarna i en stad där man endast har ett par nära vänner utanför laget.

Någonstans tycker jag nog att det är ganska häftigt.

Rastlösheten har förvisso varit min största fiende dessa dagar då man inte har något annat att göra än att läsa böcker eller lära känna stan (vilket tar förvånansvärt kort tid), men jag har aldrig tidigare varit mer stolt över att avslöja min klubbtillhörighet än vad jag är nu. Jag behöver inte ens upprepa klubbens namn till den som frågar var jag spelar. Och skulle någon fråga vad jag gör nu, svarar jag nog att jag är fotbollsspelare snarare än att jag är studerande. Det har jag aldrig gjort förut.

Så som fotbollsproffs förväntar jag mig följande (eftersom det är vad jag har läst att andra fotbollsproffs kan tillförskansa sig):

- En snygg bil. Och dyr.
- En snygg flickvän, gärna modell.
- Gratis nota på restauranger.
- Intervjuer i TV, där jag kan välja att inte svara på vissa frågor.
- Ett bokkontrakt där jag berättar om min karriär hittills.
- Autografjägare som springer efter mig.
- En agent som man MÅSTE kontakta först om man vill mig något. Exempelvis få en autograf.
- Och, om det går att ordna, en egen TV-kanal.

Kommer på nu att det var dumt att inte förhandla in dessa krav i kontraktet innan jag skrev på för ÖIS, men det kanske löser sig på vägen.

På torsdag börjar min skola, vilket tar slut på mitt liv som hundraprocentigt fotbollsproffs. Det kanske är bäst så, det här livet har börjat stiga mig åt huvudet.


/13