Att vara en idiot

Tredje veckan in på försäsongen och allt är sig likt; vi är en grupp idioter.

Det är minusgrader och kolsvart ute. Alla har pälsat på sig med långbyxor och tjocktröjor för att besegra kylan. Alla förutom Leinar som springer med shorts och bara ben. Trots att isen, som ligger blank på spåret, gör det livsfarligt att ge sig ut att springa gör vi det ändå. Sen går vi in och utkämpar ett stenhårt, timslångt gympass. Inte för att vi vill, utan eftersom vi blir tillsagda att göra det.

Som de idioter vi är.

Veckan innan hade vi just avslutat en misshandel över våra ben av Frölundas hockeyfysio till monster - Pär Edlund - då det var dags för kilometerlånga intervaller i högt tempo. Det stannade vid sex kilometer. Bara. Hade vi blivit tillsagda att springa sex till hade vi gjort det.

Som de idioter vi är.

Nu vill jag inte få er att tro att vi i Örgryte IS på något sätt är unika i vår idioti. Tvärtom; alla försäsonger i fotboll ser ut på liknande vis, med enda skillnaden att det blir lite hårdare ju högre upp i seriesystemet man tar sig. Men det är intressant att vi, likt ankungar som följer sin mamma, följer våra ledare oavsett var de följer oss. Vi går dit ni går. Eller dit ni säger att vi ska gå.

Missförstå mig inte nu, detta är något positivt - ja, för att inte säga nödvändigt - för ett lag om det ska bli framgångsrikt. Det sluter oss samman som grupp, får oss att bli mentalt starka och skapar en "vi-mot-världen-känsla", för inte kan väl något annat lag ha det lika tufft som vi har det...?

Självklart förstår vi spelare att det finns en mening med vår hårda försäsongsträning, så stora idioter är vi inte så att vi inte inser att träningen gör oss starkare och ger oss bättre kondition. Men det är inte därför vi gör det. Vi lider igenom våra onsdagspass för att vi blir tillsagda. Som ett gäng idioter.

Jag har varit en idiot under många försäsonger nu, men så länge den idiotin tar oss upp till Superettan är jag gärna en idiot ett tag till.

/13