Att kasta sig framför stup

Om någon hade sagt för ett år sedan, att jag skulle spela fotboll i Örgryte om ett år, hade jag svarat "Va?, ska jag spela fotboll i Örgryte om ett år?". Ett år har gått och nu spelar jag i alla fall fotboll i Örgryte. Med allt vad det innebär.

Jag hoppar sällan ut framför stup. Man vet ju nämligen inte hur det är att landa.

Bara att byta frisör från Brasse, som klippt mig sedan jag var sex år, men sällan så att jag blivit nöjd, tog lång tid och fullbordades egentligen aldrig under min levnadstid i Stockholm. Jag föll alltid tillbaka när jag försökte bryta upp. Brasse var ju min trygghet. Att byta träningsplan från lilla Skinnaråsen i Rotebro, som varit mitt andra hem i så många år, till stora Öisgården och Örgryte är därför ett steg som inte är likt mig att ta. Det är ett stup, och jag har klivit över kanten.

Jag har varit en Örgytespelare sedan nyårsdagen, tränat med laget i drygt en vecka. Det är inte Rotebro det här. Färgerna är desamma; det röda och det blåa får stå för tryggheten i denna nya värld. I övrigt är det mesta nytt. På gott och ont.

Man ska ha i åtanke att Rotebro IS antagligen är Sveriges minsta Division 2-förening, med knappt 300 medlemmar och där klubben förgäves försökt att hänga med i A-lagets tempo upp genom seriesystemet. Nyförvärv slås ofta av hur spartanskt omklädningsrummet är inrett, hur lite som är upplagt innan träningen och att det är sällsynt att hitta ett par strumpor som det inte är hål i. Hemblind efter så många år i min moderklubb, såg jag inte det som de nya såg. Tills jag kom till Göteborg och Örgryte.

Här är lokalerna stora, fräscha och stinker inte avlopp. Det är personal på plats när man kommer till träningen, det finns ett gym att utnyttja och på min plats i omklädningsrummet hänger det alltid nytvättade kläder på krokarna. Massor av kläder dessutom. Och när vi klev ut för den första träningen för säsongen, stod det dryga hundratalet supportrar och välkomnade oss - en siffra som vi inte alltid hade på hemmamatcherna i Rotebro. Om man inte blir bortskämd av att spela i Örgryte, så blir man i alla fall obortskämd (finns det ordet?) i Rotebro. Med det sagt tar jag inte ställning för vad som är bäst, det finns mycket gott i det Rotebro ger en, men efter sju år med hål i strumporna känns det skönt att ta på sig ett par hela inför träningen.

Den här bloggen skriver jag främst för att jag tycker att det är kul att skriva och för att det vore grymt om exempelvis Anders Bengtsson eller Henrik Ystén från fotbollsmagasinet Offside skulle läsa den och på stående fot ge mig ett jobb på deras tidning. Men jag ska också försöka skildra livet som fotbollsspelare i Örgryte, med inslag om vad som händer i omklädningsrummet, vem som blir argast vid förluster på träningarna och vem som förlorar oftast i kluns. Jag hoppas att du kommer gilla det.

Noterat från första veckan:
- Jobbig minipingistorsk mot Marcus, 0-11, som dock har valt att avstå från de flesta passen för att just träna minipingis. Nästa gång tar jag en poäng.
- Nära på att åka på böter första träningen då jag tog på mig fotbollsskorna i omklädningsrummet (det får man INTE!), men räddades av Fredrik och slapp bli 50 kronor fattigare.
- Örgryte har ett gym. Det hade inte Rotebro. Således; jag ligger efter i gymandet.
- Alla pratar göteborgska i omklädningsrummet utom jag. Har aldrig hört så mycket "gött" på en vecka i hela mitt liv. Det är gött.

Rött och blått är färgerna i mitt hjärta. Och från och med i år får det plats med två lag i det hjärtat. Jag har klivit över kanten, hoppas att det blir skönt att landa.

Johan Hedman